Det är pingst 1941.
Datum spelar ingen roll.
Viktigast är att det är pingstafton.
Det kommer att firas till dess att mamma Vera dör en kall decemberdag 1971. Fyra dagar innan julafton.
- Vi firar alltid bröllopsdagen på pingstafton varje år, sa Vera och såg lika nöjd ut varje gång.
Mamma har en lång vit enkel klänning, hög krage och fint mönster på slöjan. Pappa John är klädd i svart frack, har en nejlika i knapphålet, vita handskar och är mycket smalare än jag någonsin minns honom. Men så föddes jag ju också 14 år senare.
Man skulle tro att de hade rätt gott ställt. Frack och lång klänning. Där de står uppställda på Stocken framför moster Hedvigs och morbror Adolfs hus, som såldes för flera miljoner i somras. Är det en gjord båge av björk som finns bakom mamma och pappa, som för att hedra dem? Eller fanns den där jämt?
Gott ställt hade de inte. Även om de kunde flytta in i en lägenhet på Vegagatan i Göteborg där min syster Monica föddes två år senare, i maj 1943, mitt under det brinnande andra världskriget, när tysktågen passerade genom "Lilla London".
Det måste, i alla sin enkelhet, finnas många sådana här människohistorier att berätta. Om livet på Stocken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar