Jodå, det här är jag!

Tack vare min kära syster hade jag en underbar stund idag! Jag fick nämligen ett presentkort av Monica när jag fyllde i våras och nu tog jag mig tid att bruka det. 70 härliga minuter på Sjögårdens spa på Ellös njöt jag av.

Här http://www.sjogarden.se/
läser du mer om Sjögårdens spa!


Marianne Lygnersjö heter kvinnan som gjorde det så skönt för mig!
Marianne är göteborgska men har också ett förflutet på Färna Herrgård i Västmanland. Fint spa det också!

Jovisst, blev det hummer!

Det blev en alldeles strålande dag! Vilket underbart höstväder när vi gav oss ut vid niotiden på morgonen.
- Jag sa ju att det skulle bli fint väder. Med denna vinden är det lä och det blåser nog bara fem sekundmeter ute vid Måseskär, sa fiskare Martin och jag kände mig hur lugn och trygg som helst.

Jag var ju bara med som gäst ombord och för att få bilder till min bok om husen och människorna på Stocken.
Göran assisterade.
- Är det bra att ha någon med, frågade jag Martin som äger fiskebåten.
- Det underlättar när man är två som kan hjälpas åt. Göran var med förra året också så nu har vi hittat rollerna. Dessutom är det bra säkerhetsmässigt att vara två, svarar Martin.

Och som sällskap naturligtvis. Martin och Göran pratade hela vägen ut. Vi gick norr om Käringön och Måseskär, och drog de första tinorna utanför Vallerö och Hermanöhuvud. Det låg många flöten överallt och en del båtar också.

- Det är många fler som fiskar nu än för tio år sedan, sa Martin som var lite undrande över hur om det skulle bli någon hummer i tinorna idag första gången som han drog dem efter hummerfiskestarten i måndags.
Vinden har varit nordlig de senaste dagarna och det gillar varken hummer eller fiskare.
- Sydlig eller sydvästlig vind är bäst, säger Martin.

Vi behövde inte vara oroliga! Det blev hummer, "rätt ok" som Martin sa när en gubbe frågade som körde förbi med sin båt. Hur många? Det säger vi inte! Det gör man liksom inte. Vi drog hälften av de tinor som Martin som yrkesfiskare får ha (han får ha 50) och så några tinor som Göran har (fritidsfiskare får ha max 14).


Martin och Göran spanar efter sina tinor.


Vilka läckerbitar!


Göran är flink med att sätta på gummiband runt hummerklorna.

Dagen kunde inte börja bättre

Det var en väldigt fin morgon idag! Underbar!
Jag kunde konstatera att min "spyintedag" i alla fall började lugnt och stilla.
Vi får väl se hur resten blev...

Imorgon gäller det!

Under kvällen tittar jag ut flera gånger och ser hur vackert det är.
Lugnt och stilla.
Svanar som kommer flygande lågt över vattenlinjen och landar fint i viken. Magiskt ljus som tätnar när solen går ned och lämnar skuggorna kvar över de kala klipporna.

Telefonen ringer.
- Vi går ut imorgon förmiddag.
- Ja, men det blåser ju fortfarande, säger jag.
Martin svarar någonting som jag inte minns längre. Om en himmel som är röd och en del annat. Kontentan är att det ska bli bättre väder än det varit de senaste dagarna.

- Och så ska vi dra där det är lä, säger han liksom för att försäkra sig om att jag vaknar förväntansfull imorgon.

Jag säger ok. Hör mig till och med säga att jag ser fram emot det.
Om han nu lovar att det inte ska blåsa så mycket.
Martin avslutar:
- Ät yoghurt, det är lättspytt.

Det blir säkert en minnesvärd dag onsdagen den 29 september.

Vackra men sura

Det har varit kallare idag.
Det blåser nästan lika mycket. Just nu 7 m/sek vid Måseskär.
Thelma och jag går över bergen på eftermiddagen och njuter av den höga luften, den fina solen och blåsten som river tag i oss. Det här är verkligen mitt andningshål.

Vi går förbi Svanviks skola där vi hade det så trevligt i lördags kväll. Samma dag hade jag fått fina bilder av Herborg och Olava. Några kort var tagna precis på samma ställe som min "äppelbild" ovan, vid "storskolan", den vänsta av de två byggnaderna.
Det var när Olava gick i skolan. Du kommer nog att få se kortet i min bok.

Undrar hur länge äppelträdet på bilden ovan har funnits där? Plockade barnen som gick i skolan äpplen här? Jag smakade på ett vackert äpple. Det var inte lika gott som det var vackert...

Gamla och nya bekantskaper!

Det är en lugn dag idag. Dagen efter festen på Svanvik som var mycket trevlig. Tänk vad Stockenföreningens styrelse + frivilliga gör det fint för oss andra. Tusen tack ska ni ha!

Vi var ca 70 personer som åt mexikansk buffé, dansade och umgicks.
Med på festen var naturligtvis många bekanta ansikten men också några nya. Bland annat två nya personer som skulle ligga första gången i sitt nyinköpta hus på Stocken! Vi satt och pratade en hel del och lärde känna varandra. Bra att de nya kommer in i gemenskapen så snabbt.

Kusin Ulf-Göran, som skötte mikrofonen, gav mig chansen att prata inför församlingen om min husinventering. Bra, för jag behöver all "reklam" jag kan få.
Idag har det knackat på dörren flera gånger och fler hus har "kommit in". Det blir fler och fler till den digra samlingen av ca 100 hus som ska dokumenteras.

Just nu (söndag eftermiddag) blåser det 10 m/sek. Vi tog en promenad, maken och jag, och såg flera båtar som låg startklara för morgondagens hummerfiskepremiär. Jag har ju fått löfte om att få följa med ut och dra tinorna men då måste det vara bättre väder.

Jag trägade också gode vännen Christer nere vid fiskaffären. Han var där och tog upp en båt med en kompis från Hermanö.
Nere vid bryggan hade Sjöräddningen lagt till med en sjuktransport som åkte vidare med ambulans.
Om det kan man läsa på http://www.sjoraddning.se/karingon/
Underbart att Sjöräddningen finns!

Systrarna tillbaka hemmavid

Ingeborg och Olava framför huset på Stocken där de växte upp. Idag ägs huset av en sommargäst från Stockholm.

Idag träffar jag Herborg och Olava för andra gången för att prata barndomsminnen och få låna fler fina kort till husdokumentationen.
Vi har trevligt också. Systrarna har ett smittande skratt som man blir glad av.

Systrarna ger mig Stockenlivet från 1930-talet och framåt tills idag. Det kommer att bli fint det som handlar om familjen Årmans spännande historia som startade i Norge. Väl här var det ingen präst som ville viga Samuel och Ingeborg eftersom de levt i "synd". Till sist hade prästen på Gullholmen förbarmande över de unga två och vidge dem.

Mer om detta så småningom i boken.

Nu är det höst!

Urban, Terje och Ulf-Göran accepterar att hösten är här och tar upp bryggorna.

Det regnar och blåser en nordostlig vind.
Inte ens en gång maken funderar på att bada.

Nere vid Hagen är Stockenföreningens bryggkommitté i full aktivitet.
Det är onekligen så att hösten närmar sig med stormsteg nu. Vi tröstar oss med en höstfest på Svanvik ikväll. Vi lär bli 70 personer som ska äta mexikansk buffé och kanske ta oss en svängom.


Terje och Ulf-Göran fixar och donar.


Systersonen Magnus och kusinen Ulf-Göran i fint lagarbete.


Magnus är stark!

Båtarna tas upp

Det är onekligen så att hösten närmar sig med stormsteg nu.
Från och med 15 september är det fritt fram att sätta upp båtarna på p-platserna på Stocken.

Jag tittar ut genom fönstret på baksidan av huset och ser en svajande båt.

I väntan på hummer

Lennart och Gösta trivs tillsammans!

Det drar ihop sig till hummerfiske! Årets höjdpunkt här ute i väster.
Maken och jag tar en promenad med hunden och kollar läget med Gösta nere vid hans sjöbod i Galthamnen.
Gösta håller på och fixar med hummertinorna innan fiskestarten på måndag kl 07.00. Då är det dags att hoppas på god fångst av de svarta läckerheterna (som blir vackert röda när de är kokta).

De flesta har inte så många hummertinor var. "Vanligt folk" får ha 14 tinor. Det är bara de som har fiskelicens som får ha 50 tinor/man.
Jag hoppas på fint väder. Gösta har nämligen lovat att jag ska få följa med och dra hummertinorna en dag när det är lugnt och fint. Det ser jag fram emot! Kan bli fina bilder att ha i boken!

Vi pratar en bra stund innan det är dags för Gösta att cykla hem för lunch. Vi bestämmer att vi ska fortsätta vår husdokumentation nästa vecka. Minst två kvällar till behöver vi innan vi har hunnit ta oss igenom den första "rundan över husen".

PS. Vill du läsa mer om vilka regler som gäller för hummerfiske så kolla på www.fiskeriverket.se

Uno är född på Stocken

Det här är Sonja och Uno Karlsson. De bor i Hus nr 26 på Lavens lid 2 på Stocken, ett av de många hus som jag håller på och kartlägger. Uno är barnfödd på Stocken, men bosatt i Göteborg. Uno och hans fru Sonja har haft huset sedan 1950-talet.

Huset går under namnet "Catrins" och lär ha byggts i slutet av 1700-talet, eller kanske i början av 1800-talet, det är lite osäkert. I vilket fall som helst är huset gammalt och här har det hänt både det ena och det andra.

- Vi har hittat mynt under huset från mitten av 1700-talet och jag har hört att här både varit bordell och karamelltillverkning, berättar Sonja.

Jo, jag tackar! Det här tar sig till en innehållsrik bok så småningom.


Unos och Sonjas fina hus på Stocken!

"Mina" viktiga gubbar!

Vilken härlig kväll vi hade i mitt kök!
Arbetet med dokumentationen över husen på Stocken och berättelsen om människorna som bor där går framåt på ett finfint sätt.


Roger, Karl-Hugo, Gösta och jag utgick från min pärm med bilder på alla husen. Vi startade med Hus nr 1 och så betade vi oss framåt. Under kvällens lopp hann vi med ca 25 hus, med mer eller mindre information om husen, deras historia och människorna som bodde där.
En del hus visste vi en del om redan från start, eftersom dagens ägare hört av sig, eller för att andra personer gett värdefull information till mig eller till Gösta, som jag gjort "fotjobbet" med när vi bland annat vandrat runt på Stocken och fotograferat alla hus.

Tack vare Rogers, Karl-Hugos och Göstas egna kunskaper kunde jag anteckna frisk under kvällen. Förutom fakta blev det en hel del skratt, goda berättelser och jag kunde flera gånger höja på ögonbrynen också.
Snart ska vi ses hemma i mitt kök igen. Det ser jag fram emot!

Ni som läser det här och har info om husen och stockenborna hör av er till mig!



Roger, Karl-Hugo och Gösta funderar, spekulerar, analyser och berättar allt de kan om Stocken.

- Visst är det morfar!

Jag har ett litet kort i min hand. Det föreställer två män som sitter framför en sjöbod.
Jag ringer till min granne Egon Johansson som bor i Hus nr 9 och frågar om jag kan komma förbi och visa ett kort.

- Vem är det på kortet, frågar jag.
- Det är morfar Edvin, säger Egon direkt och pekar på mannen till vänster.

Till höger på koret sitter Samuel Samuelsson, mer känd som Samuel Årman.
Nu lovar Egon att ge sig i kast med alla album han har så att det nästa gång finns mycket att titta på för mig. Härligt!


Egon Johansson i sitt hem på Stocken.


Egons hus!

Ingvar minns och kan berätta

Snart väntar hemresa till Västerås. Sonen fyller och det får ju mamma inte missa!

Det gäller således att hinna med så mycket i dokumentationen som jag kan och då är det i första hand samtal med personer som minns hur det var en tid tillbaka på Stocken.

Igår hade jag tre bra timmar tillsammans med Ingvar Simonsson(bilden ovan) i hans fina lägenhet på Mors Eklund. Ingvar, som hade fiskebåt tillsammans med min moster Gunhilds man Gustaf-Vilhelm, är 89 år och kan alltså mycket om människor och händelser här i samhället.

Ingvar är född i Hus nr 15, Stockenvägen 8 (bilden nedan).
- Där inne i kammaren föddes nio barn, säger Ingvar och pekar på ett fönster på huset som lyckats behålla exteriören väl genom åren.
Ett av Ingvars syskon var storebror Valter (han var tre år äldre än Ingvar), pappa till de tre grabbarna i förra blogginlägget.
- Valter var en bastant och stabil karl. Honom var det ingen som gav sig på. Jag var mycket mindre, minns Ingvar.

Ingvar hade mycket att berätta under de tre timmarna. Förutom att vi hade trevligt blev det mycket matnyttigt att ha med i boken.


Hus nr 15, Stockenvägen 8, är Ingvars föräldrahem.

Tre trevliga bröder

Håller på och kollar i alla mina bilder och hittar den här fina bilden på de tre bröderna Christer, Emery och Leif.
De håller på och skär till lax som de ska ha när hummerfisket snart sätter igång.

Hoppas "grabbarna" hittar några gamla bilder på sig när de var små som jag kanske kan använda i Stockenboken!

Vilken bra "forskardag"!

Vilken bra dag det blev!
Först det trevliga och givande samtalet med Ingeborg (se tidigare blogginlägg). Därefter gav jag mig ut i samhället för lite fotograferande av några hus.
Väl hemma igen satt jag och renskrev anteckningar, sorterade bilder och fixade med materialet i största allmänhet när det knackade på dörren.

Det är Elisabeth Storm som kommer på besök.
Elisabeth bor i Hus nr 58 på Linkälleberget 4, som hon äger tillsammans med sin dotter Malin. Elisabeth har med sig två bilder (den ena ser du högst upp) på hur hennes hus sett ut tidigare. Jag fotograferar snabbt av bilden för att ni ska kunna se här på bloggen. Senare hoppas jag få mer experthjälp med inscanningen, så det blir bättre kvalité.

Den äldsta bilden på Elisabeths hus är från ca 1935. En verkligt fint kort som visar den vackra stenmuren och verandan som nu är riven. De flesta verandor och trapphus har rivits dels för att lämna plats åt mordernare utseende, dels för att de var i för dåligt skick för att bevara.

Elisabeth går hem en sväng och kommer tillbaka med ytterligare fina bilder.
Härligt med all den fina hjälp jag får av så många husägare på Stocken!

Ingeborg kollar på gamla bilder!

Ute viner vinden och jag blev hur blöt som helst när jag tog morgonpromenaden med Thelma.

Jag ringer till Ingeborg Gustafsson, 93 år, för att höra om det är ok att jag kommer och visar några bilder för henne. Jo, jag kan komma.
Jag kokar kaffe och tinar några av mina "mutkanelbullar". Nu får jag snart baka igen.

- Vad lik du är Vera, utbriser Ingeborg när jag kommer in i hennes kök.

Det värmer! Min syster säger alltid att jag mest är lik vår pappa. Inget fel i det, men jag blir nöjd när jag nu får vara lik mamma också.

Ingeborg är född 1917, året efter mamma. De var mycket nära vänner som unga och jag får väldigt bra hjälp av Ingeborg att identifiera ungdomarna på de gamla korten.
Viktig källa att prata med således. Några av bilderna tänker jag ha med i min bok om Stocken.

Ett hus till!

Kommer hem från fika hos Johnsons på Ellös.
Och vad ligger i min brevlåda?
Jo, ytterligare ett enkätsvar. Denna gång handlar det om hus nr 72. Jag älskar att få denna typ av post!

Ta aldrig in ljung i huset!

Ljungen blommar överallt nu. Den ska ses där den står. Tar man in ljung i huset, så dör någon. Det var min mamma fullständigt övertygad om.

Maken badar idag också. Och säger att han ska göra det igen.

Själv ska jag sätta igång med mitt projekt igen. Under veckan jag varit borta har vänliga stockenbor lagt enkäten jag skickade ut i min brevlåda. Nu vet jag mer om husen på Stocken. Men det är långt kvar innan det blir den tänkta boken.
Glädjande är att en gammal arbetskamrat kanske kan tänka sig att hjälpa mig med layouten, trots att jag sanningsenligt sa att det är ett lågbudgetprojekt jag håller på med. Helt klart är i alla fall att skulle han hjälpa mig blir det en riktig höjdarbok till utssendet. Bättre formgivare kan man inte få!

Igår hämtade jag beställda boken "De bodde i Rågårdsvik" på biblioteket på Henån. Jag hade fått tips om boken och tänkte att jag kanske kunde ha någon nytta av den när jag nu planerar min bok om husen på Stocken. Och boken om Rågårdsvik var väldigt ambitiös, men lite tråkig till formen. Författaren Erik Sundström har inte gjort sken av att det ska vara något annat heller. Den här boken är mer tänkt som en uppslagsbok. Jag vill att min bok om Stocken ska "andas" människor och deras historia med utgångspunkt just från de hus som finns idag. Naturligtvis ska det också vara en tillbakablick på den äldre bebyggelsen men det får inte bli för faktatyngt. Det ska vara spännande att läsa om husen på Stocken!

Hösten har hittat formen

Hösten har hittat formen.
Det knäpper i köksfläkten och det innebär minst 10 m/sek.
Regnet tvättar köksfönstren och det betyder östlig vind.
- Östlig vind, då regnar det länge, sa pappa.

Maken visar en bild (bilden ovan) som han tog i morse när han badade.
- Det var lite kallt, jag parerade några maneter och simmade ett tag, sa han och det lät som om det kanske var årets sista bad.

"Fisken" (fiskaffären nere vid vändplanen) stängde idag och vi köpte ett halvt kilo räkor och vars två havskräftor för att försöka hålla sommaren kvar en timma till.
Campingen bjöd in till säsongsavslutning med fläskfilé och det var många bilar utanför de "fasta" husvagnarna.
Och en fransman i husbil.
- Vad gör en fransman här i september? Tycker de om regn, frågade dottern och skakade på huvudet.
Vi kom fram till att Sverige är vackert nu också.

Och så lägger vi oss, lyssnar på när vinden river runt i syrenträden i ett sista drag innan det blir höst på allvar.

Från intensiva London till lugna Stocken

Efter några jobbdagar i London är jag hemma igen. Trött i huvudet och utpumpad efter att ha varit moderator på IFRA:s konferens International Newsroom Summit om morgondagens journalistiska och publicistiska arbete.
Drygt 200 deltagare från alla kontinenter. Inte så många svenskar men några stycken från norra Sverige, bland annat min gamle gode vän Sture Bergman, vd för Västerbottens-Kuriren.

Ena dagen sitter jag alltså och äter middag med Arthur Sulzberger, ägare till New York Times, och andra dagen är svanarna, gräsänderna, krabborna och ekorren mitt sällskap på lugna Stocken. Det är en ynnest att få "hoppa" mellan två världar så här. Min nya situation i livet gör att det känns mer påtagligt än tidigare. Hoppet alltså. Då när jag var i ekorrhjulet och sprang runt, så var det så naturligt att stressa runt. Hur mycket jag vill tillbaka till det tidigare livet igen, är en annan och fortfarande obesvarad fråga.

I London träffade jag flera av mina gamla vänner från när jag satt i styrelsen för WEF (World Editor Forum, föreningen för chefredaktörer i världen) och det är alltid lika trevligt.
En av dessa vänner är Marcelo Rech, tidigare chefredaktör för brasilianska Zero Hora en av världens bästa tidningar, enligt mitt tycke. Nu är Marcelo (som förövrigt är en stor Sverigevän) chef för produktutvecklingen av alla plattformar i mediekoncernen RBS (en av Brasiliens största).
- Kom till Brasilien och titta hur vi arbetar och vad vi gör, sa Marcelo generöst, och det är inte utan att jag skulle vilja tacka ja till erbjudandet.

En annan god kamrat är Raju Narisetti, indier som sedan två år tillbaka är ansvarig för Washington Posts satsning på och allt innehåll på online och dessutom chef för feature och livsstilsmaterialel i papperstidningen, samt chef över foto, grafik och layout.
- Hur hinner du allt, frågade jag matt.
- Jag har bara sex som rapporterar till mig, vi är en platt organisation, svarade Raju och såg pigg ut.

Vill du läsa mer om talare och ämnen från konferensen så gå in på http://www.ifra.net/.