Ytterligare en innehållsrik dag!

Vädret var inte riktigt lika fint idag som igår, men Gösta och jag vandrade på.
Vi klarade av de resterande husen på den del av Stocken som vi ska ta i första hand. Totalt blev det ett 100-tal hus vi dokumenterade i bild och med noteringar. Drygt 70 hus som hade nummer från den gamla listan (1956) och så de andra, övervägande byggda efter 1946.

Vi är konfunderade över en del.
Som till exempel:
* Varför saknar Resmarks hus (stora vita huset som ligger mitt emot lilla röda torpet) husnummer? Det är ju ett gammalt hus som bland annat finns med på en fin gammal bild där min mamma sitter på en gärdsgård på 1930-talet? Moster Hedvigs hus, som ligger bredvid Resmarks på Grindvägen 1, har ju nummer.
* Varför saknar en del hus nere i den gamla delen av Stocken också husnummer? Var det för att de var obebodda 1956?
* Och så min ständiga fråga: Varför har en del hus halva nummer? Som 1½ och 5½? Jag vill veta det! Husen på Gullholmen har ju till exempel inga halva nummer.

På förmiddagen hade jag ett mycket givande möte med Solveig och Jerry Jidelöv som bor inne på Ellös.
Solveig är min mammas kusin. Hennes pappa Johannes och min morfar Stefanus var födda i hus nr 22 (idag ett vitt hus som ligger mitt emot fiskaffären). Huset finns i husförhörsböcker med start 1802 och makarna Jidelöv tar över huset i början av 1960-talet, men idag äger de inte huset.
Hus nr 22, ett av Stockens äldsta, har en spännande historia på flera sätt som jag tänker återkomma till i dokumentationen så småningom.

Nu är det dags att lägga sig. Imorgon väntar nya upptäckter!


Jerry och Solveig Jidelöv hade mycket intressant att berätta för mig.

Vilken underbar dag!

Här sitter Gösta och bläddrar i sina papper så att vi ska hitta till rätt hus efter den gamla förteckningen över husens nummer.


Efter fyra timmars promenad på Stocken fick jag lägga upp fötterna på en pall.
Vilken helt underbar eftermiddag!
Gösta Martinsson och jag gick runt och dokumenterade 48 hus på Stocken. Fler följer!
Vi började nere vid vändhållplatsen vid "Paln" (stora bryggan) och arbetade oss sedan uppåt Ropeberget, Lavens lid, Blåsopp, Soten och naggade Stockeberget i kanten. Gösta skötte faktagranskningen så vi var vid rätt hus när fotograferingen gjordes. Jag skrev och fotade. Ett mycket bra teamwork som vi hade, Gösta och jag.

Strax efter kl 18 slutade vi för dagen. Vi fick gjort en massa och Gösta hade rätt i att det var bra att de flesta husen är tomma så här på eftersäsongen. Det går ju fortare att katalogisera husen efter de gamla husnumren och fotografera husen då.

Samtidigt är det väldigt trevligt när stockeborna kommer och hälsar på oss, undrar vad vi håller på med och därefter berättar sina hus historia. Så givande!
Sällan har jag mått så bra som idag! Sensommarsolen värmde oss gott och vi lånade både trappor, trädgårdsmöbler och lock till soptunnor när vi skulle anteckna.

Något riktigt kap idag? Ja, en bild från en begravning på Stocken från 1929 som en kvinna bar i sin plånbok. Mer om detta en annan dag.

Imorgon, tisdag, fortsätter Gösta och jag vår Stockenvandring, så vi kan dokumentera resten av husen.

Det luktar höst ikväll

Jag kan inte säga att jag längtat.
För det har jag inte.
Ändå gör det inte så mycket när hösten kommer.
För hösten kom ikväll. Kanske gjorde den det redan under dagen, rent av igår eller dagen dessförinnan, fast det vill jag alls inte.

Hösten.
Smakar kyligt. Mörker och vemod.
Men också värme inomhus. Levande ljus som står starkt redan klockan åtta på kvällen.

I våras skrämde ensamheten mig.
Nu i höst gör den det inte. Jag börjar bli ett med hav, himmel och berg. Eller i alla fall så börjar jag förstå lite vad det handlar om. Det blir skönt när de som är nära kommer om om några dagar men det gör heller inget att vara ensam här, så ensam man är när man har en stor, stark och fin hund som snarkar bredvid.
Och en storasyster som vinkar ömt tidigt på morgonen från huset bredvid.
- Vi är som ett kollektiv, sa svågern i morse när jag satt ute och åt frukost.

Ulf hör av sig till mig!

Ulf Lekholm har skickat ett trevligt mail till mig med anledning av husprojektet. Så här skriver Ulf bland annat:

"Tack för ett synnerligen trevligt meddelande som låg i min brevlåda idag när jag kom till Stocken. Jag har länge tänkt på att det skulle vara roligt att veta lite mer om husen i Stocken - och kanske just om mitt eget - men jag har inte kommit längre än till att fundera på detta. Så ser jag ditt meddelande - det är fantastiskt!

Jag heter Ulf Lekholm - och bor på Lavens Lid nr 3. Huset heter Amborgs - och har tillhört familjen Torstensson. Jag köpte fastigheten 2001 av Lars Torstensson - som är bror til Karl-Hugo Torstensson - vilka båda skall vara barnfödda i huset eller i alla fall uppvuxna där. Deras far och mor har tydligen köpt huset i början av 19-hundra talet. Enligt uppgift skall huset i sina äldsta delar vara från 1890 - men det har renoverats och byggts till flera gånger sedan dess. Jag har dock inga gamla bilder på huset."

Jag kunde svara Ulf att hans hus är nr 44. Och så en liten koppling till min släkt också:
"Torsten Bernhardsson som ägde huset (Karl-Hugos och Lars pappa) var bror till Adolf, som var gift med min mammas moster Hedvig (det fina huset på Grindvägen som bytte ägare i somras). Det finns många kopplingar mellan husen på Stocken och det ska bli så spännande att skriva husens historia."

Ulf lovar att försöka påverka de han kan till att också höra av sig till mig. Sådant gillar jag! Alla kontaker är viktiga för projektet.
Hör av dig du också!

Vilket fantastiskt jobb de gjort på Gullholmen!

Det här är May Berglind.
Igår hade jag den stora förmånen att få träffa May och höra henne berätta om allt det fantastiska arbete hon och några andra gör för att dokumentera husen på Gullholmen och Hermanö. I två år har dokumentationen över de ca 140 husen på Gullholmen hållit på, några år längre har arbetet med dokumentationen om gårdarna på Hermanö tagit och dessutom dokumenteras också husen på norra Hermanö, "Krabben" kallad.
Vilket hästjobb!

May och jag konstaterar att jag har det lite lättare eftersom det inte är så många hus på Stocken.
- Hur många, undrar May.
- På min huslista från 1956 är ett 80-tal hus upptagna. Det finns fler hus på Stocken (de som byggdes efter 1950) men det ingår inte i mitt startprojekt. Först ska jag ta de äldre husen, nere i den äldre delen av Stocken, svarar jag.

May och jag pratar en hel del om upplägget av de bok som nu planeras om Gullholmshusen. Det finns mycket material, både rena fakta om byggnadsår, ägare osv. och också en del berättelser som May har i sin "svarta pärm".
- En del kan man utan problem publicera, annat kan vara mer känsligt och då får man respektera att de anhöriga kanske inte vill att det ska skrivas om, säger May.

Undrar om jag också får samma "problem"? Att det finns historier man skulle vilja berätta men som man inte kan. Då blir det nog svårt för journalisten i mig...

- När ska ni ha boken om Gullholmen klar, frågar jag.
- Lagom till sommarsäsongen, men det blir nog inte förrän om två år. Och sedan blir det en bok om husen på Hermanö och en om husen i Krabben. Att slå ihop de två sistnämnda till en enda bok blir nog en för tjock bok.

May och hennes man Ingemar (båda med rötterna på Krabben/Hermanö) är åretruntboende här sedan fyra år tillbaka. Deras hus i Krabben är så fint och välbevarad! En fröjd att se! Huset ligger granne med min farmor Klaras systers hus. May visar mig också dokumentationen om hus nr 47, min farmors föräldrahem på Gullholmen. Det finns inte så mycket fakta om farmor, så det ska jag hjälpa till med.


Jag blir nostalgisk när jag såg de här gamla fönsterkrokarna. Sådana fanns det i farmors hus.

Ett härligt genombrott!

Jag har ett fantastiskt dokument i min hand! Ni ser dokumentet på bilden ovan.
Det är en handskriven orginallista från 1956 som visar husnummer och vem som äger de hus som fanns då på Stocken.

Oerhört viktig information för att jag ska kunna gå vidare i husförhörslängderna och se längre tillbaka vem som dels ägde husen på Stocken, dels bodde i husen, samt att få reda på hur de flyttade, hur de hade det ekonomiskt (det är inte ovanligt att det står "urfattig" som kommentar), när de dog och vad de dog av.

Listan fick jag av Gösta som i sin tur fått den av Karl Hugo, vars pappa hade på sin lott att inkassera tio kronor/hus till municipalsamhället Stocken år 1956.

Municipalsamhälle var en särskild kommuntyp som fanns från slutet av 1800-talet fram till kommunreformen 1971. Municipalsamhällena var samhällen som tillhörde landskommuner med som hade viss egen lagstiftning som bland annat reglerade brand- hälso- och byggnadsstadga, och som normalt var förbehållen städerna i Sverige. Municipalsamhället kunde bland annat fatta beslut som rörde byggnader, gator och torg. Människorna som bodde i tätorten, municipalsamhället, fick egen beskattningsrätt så att inte den omkringliggande landskommunen invånare skulle stå för kostnader som var relaterade till just tätorten. Så till exempel väg- brand- och postskötsel.

Det finns ingen logik i husnumren på Stocken. De är inte vad jag kan se i alla fall, numrerade med utgångspunkt från ålder. Det verkar vara mer vara slumpen som avgjort vilket nummer ett hus har.

Listan från 1956 innehåller husnummer upptill nr 75. Det senaste numret tillhörde då Ernst David Andersson, det första stora vita huset på höger hand när du kör in i Stockens samhälle, mitt emot busshållplatsen. Om jag minns Gösta rätt så byggdes huset i mitten av 1940-talet.
Gösta och Nancys hus, som ligger bredvid och som byggdes ungefär samtidigt, har nummer 74. Min mosters och morbrors hus, som byggdes några år senare, finns upptagna i husförteckningen, men har inget nummer. Om jag minns rätt byggdes det huset 1946, eller kanske 1948. Detta innebär alltså att hus efter 1945 inte fick några husnummer enligt den gamla ordningen.

Hus nr 1 är det andra huset på vänster hand efter sjöbodarna. Det är det hus som ägdes av Karl Edvin Samuelsson och som ärvdes av John.

Alla husnummer finns inte antecknade. Bland annat saknas till exempel hus nr 10, 11, 12, 16, 28, 37, medan det däremot finns halva nummer upptagna, som 1½, 2½ och 5½. Jag får försöka reda ut varför det fanns halva nummer på en del hus. De jag hittills frågat vet inte. Vet du kanske vad de halva numren kommer ifrån?
Att en del husnummer saknas beror förmodligen på att husen rivts.

Idag har alla hus på Stocken tomtnummer, typ 1:229, men det har jag ingen nytta av för att ta mig tillbaka i de historiska arkiven. Så nu förstår du säkert hur glad jag är över den bevarande huslistan från 1956. Tur att den inte slängdes!

Alla dessa hus på Nösund!

Det här är Sten Hallberg, pensionerad lärare i geografi och historia, född och uppvuxen på Nösund (liten ort nära Stocken) och som numera bor i sitt föräldrahem i början av backen, alldeles mitt emot där jag gick på tältbio på somrarna på 1970-talet.

Jag ringde Sten för några veckor sedan och frågade om jag fick komma och hälsa på. Det fick jag och idag åkte jag dit och tog med mig nybakade bullar.
Det hade jag inte behövt, eftersom Nils fru bakat både bullar och nötkakor (som jag älskar!).

Sten, som blev Orust kommuns kulturstipendiat 2009, har gjort en makalöst fin bok. Den heter "Alla dessa hus på Nösund" och är både en dokumentation över livet på Nösund, en beskrivning av husen och de som bott där. Vilket jobb Sten lagt ned!

Sten är generös. Han berättar hur han gjorde, vad som var svårt och vad som gick lättare. Sten hade personligen gått runt till alla husen på Nösund för att samla information. Och han har lyckats så bra! Boken är en fantstisk uppslagsbok när det gäller tidigare och nuvarande ägare till husen.
- Det är så boken används också, säger Nösundsborna till mig, berättar Sten.

Vi en en väldigt trevlig stund tillsammans, Sten och jag! Och så önskade han mig lycka till med mitt projekt.

Det här är en muta!

Idag har mina besök börjat hos personer som jag är i stort behov av!
De som kan hjälpa med med uppgifter, upplysningar, berättelser, fakta och som kan ge mig gott mod inför framtiden.

Därför har jag bakat bullar!
40 st goda, saftiga, väl försedda med kanelfyllning.

Ovädret lugnar sig lite?

Jag sov gott i natt tills ovädret lugnade ned sig...
Ja, så var det faktiskt. På småtimmarna lugnade vinden sig betydligt och det blev tyst och stilla i huset igen.
Jag tog en tidig promenad, utan Thelma. Hon har varit lite halt de senaste dagarna och får därför gå lite försiktigare ett tag till, även om hon är mycket bättre nu. Efter min promenad på runt 45 minuter hämtade jag henne och vi gick bort till campingen. Det är väldigt tyst där nu. De få camparna (ja, det finns de som ligger i tält också! Måste vara blött!) kommer mestadels från Tyskland och Holland. Få svenska bilar.

Sjöräddningen säger att det nu blåser 13 m/sek vid Måseksär. Ska öka lite under eftermiddagen och kvällen. TV-vädret varnar för 20 m/sek i byarna.

Nu ska jag åka in och handla. Tänkte baka bullar att ha med mig när jag åker på "hembesök" i eftermiddag. Måste "bulla upp" nu när jag ska hälsa på folk som ska få hjälpa mig med husdokumentationen.

Ska försöka hinna dela ut flygblad i brevlådorna på Stocken också innan jag åker till Nösund.



Kanske kan det bli sol?


Här uppe på bergets topp, på "Russa", tänds påskefyren på påskafton. Det lär ha stått ett röse här uppe en gång i tiden.




Orust Kajak har det blött...

Oj, nu blåser det!

Tillbaka på härliga Stocken!
Inget regn, men väl styv kuling. Just nu 16 m/sek säger Sjöräddningens vädersajt. Ska bli upptill 18 m/sek i natt.
Då tar det tag rätt ordentligt i hustaket. Dock ingen fara. Här har blåst många gånger förr i det här gamla huset och det står kvar.
Lite höststämning här faktiskt när Thelma hund och jag tar en liten sväng.
Inte många människor heller. Några "gubbar" är nere och tittar till sina båtar. Kan nog vara läge att ha de bra förtöjda när västanvinden tilltar framåt kvällen.

Jag är nöjd över att datorn är inkopplad igen. Och att skrivaren fungerar.
Fick utmärkt god mat av syster och svåger när jag kom, så nu är det bara att köra på.
Husdokumentationen kan börja!
Lånade tre böcker på biblioteket på Ellös på vägen hit. Fast den bok jag längtat efter mest hade inte kommit till bibliotektet på Henån. Hoppas den kommer på måndag. Köpte i alla fall några winerbröd till den fantastiskt trevliga och hjälpsamma damen på biblioteket på Henån.
Hon hjälpte mig lika bra idag, som för några veckor sedan. Bra service på Ellös också!

Nu väntar jag på första huset!

Nu ska ni se på 17!
Nu börjar snart berättelserna om husen och dess människor komma.
Så här skriver Veronica till mig:
"Jobbar mycket nu men jag ska maila hus nr 22 till dig och gubben från Dalsland."

Tusen tack! Jag ser fram emot berättelsen.

Skriv till mig du också! Lite, eller mycket. Allt är välkommet!

Det finns flera olika möjligheter att komma i kontakt med mig:

* Titta in till mig på Gamla vägen 5
* Maila mig på elisabet.back@hotmail.com
* Ge kommentarer här på bloggen
* Ring mig på 0304-506 85 eller 0705-59 99 06


Det är huset till höger som är hus nr 22. Nu ser jag fram emot att få husets berättelse av Veronica!

Det finns så mycket värt att berätta!

Häromdagen berättade jag för er om morbror Helges café (kolla inlägget nedan). En sysselsättning som astmasjuke Helge började med hemma i föräldrahemmet på Stockeberget 1 för att tjäna pengar trots sin sjukdom och som han sedan utvidgade i ett eget hus.

Det är sådana berättelser som jag vill ha många fler av! Hur har människorna på Stocken levt och haft det? I det stora, men lika gärna i det lilla. Alla historier är viktiga! Gärna kryddat med bilder.
Det finns nämligen inte så många kända bilder från Stocken. Min teori är att det beror på att Stocken var ett av de fattigaste fiskesamhällena. Det var ont om kameror och det fanns inte så mycket att berätta, kanske människorna tyckte. Fattigt och enkelt, inte så mycket att dokumentera.

Men det tycker jag, som ni säkert förstår. Jag brinner av att berätta människornas historia. Och husens!

Det finns flera olika möjligheter att komma i kontakt med mig:

* Titta in till mig på Gamla vägen 5
* Maila mig på elisabet.back@hotmail.com
* Ge kommentarer här på bloggen
* Ring mig på 0304-506 85 eller 0705-59 99 06


Jag behöver din hjälp om det här ska kunna genomföras!
Vem av er blir först med att berätta något för mig?

Nu ska husen på Stocken dokumenteras!

Där ligger alla de fina husen på Stocken! Som små pärlor utmed kustlinje och berg. I hundratals år har människor levt och verkat här. I svåra tider och under bättre förhållanden när "sillen gick till".
Min dotter frågade häromdagen:
- Vad menas med att "sillen gick till"? Varför blev det bättre för folket då?

En hel del är berättat om Stocken i Jan Tullberg och Gerhard Petersons bok om "Stocken för och nu", men det finns såklart mycket mer att berätta.
Länge har jag haft tanken att dokumentera husen på Stocken. Berätta fakta om när de byggdes, vilka som bott där och också krydda med berättelser om människorna som bott i husen, hur de levde, vad som hände dem osv.

Nu är det dags att sätta igång projektet! Imorgon börjar jag på allvar. Då åker jag ned till Stocken igen för att med liv och lust gå in för mitt "uppdrag".
Under de senaste veckorna har jag börjat ta kontakt med personer som jag måste ha hjälp av. Såväl människor som bott/bor på Stocken, som kommun, länsstyrelse och andra. Jag har läst en del litteratur och redan fått fin hjälp av biblioteket på Henån. Dit ska jag förövrigt tillbaka imorgon.
Jag har också börjat titta på andra dokumentationer som gjorts över hus på andra orter i södra Bohuslän och under veckan som kommer ska jag träffa några personer som gjort dokumentationer, eller som håller på just nu. Mer om detta kommer här på bloggen framöver!

Jag pratade också med Jan Tullberg häromveckan. Undrade om mina planer inkräktade på det han eventuellt håller på med. Så var det inte! Tvärtom, så tyckte Jan att det var bra att jag startade mitt husprojekt.
Det tyckte också kultursekreteraren i Orust kommun, Folke Almegius, som lyckönskade mig. Likaså gjorde Rolf Berlin, som forskat och dokumenterat mycket med om Morlanda och orterna här. Detta stärker mig!

Så nu börjar det alltså! Det pirrar i mig av lust att komma igång.

Morbror Helges café

Min morbror Helge var inte så kry. Han hade astma precis som sin mamma (min mormor Maria) och sin syster (min mamma Vera).
För att tjäna lite pengar, så startade morbror Helge ett café i liten skala. Han höll till i sitt föräldrahem på Stockeberget 1 (där familjen Tullberg bor nu).


Här är min morbror Helges café på Stocken! Bilden är tagen ur Tullberg/Petersons bok "Stocken förr och nu".

Så här skiver Jan Tullberg och Gerhard Peterson i sin fina bok om "Stocken för och nu":
Samlingspunkt caféet
"I mitten av 1930-talet byggde Helge Andersson från Stocken en mindre byggnad för att driva en liten caférörelse (på tomten för nuvarande Gamla vägen 9). Han hade haft kaffeservering i ett av rummen i sitt föräldrahem (Stockeberget 1). Caféet blev en lyckad satsning. Det fanns en hel del ungdomar på Stocken på den tiden. De hade ingen annan plats, där de kunde träffas om kvällarna. För dem blev caféet en samlingspunkt. Där samlades man kring musik och spel eller bara för att sitta och prata. Kortspel sågs dock inte med blida ögon. Även de äldre kunde komma och dricka en pilsner. En annan fördel var att besökande på Stocken nu kunde få sig en kopp kaffe.
Under beredskapsåren stod en luftvärnskanon uppställd på ett högt berg utanför Stocken. Sommartid var beredskapssoldaterna inkvarterade i skolan på Svanvik. Det fanns musiker bland dem och en trio spelade på caféet de flesta kvällar. Levande musik förhöjde stämningen! Från grannorterna kom ungdomar gående eller per cykel. Och några klagomål från den äldre befolkningen hördes inte, vad man minns.
Den gamla cafébyggnaden revs och en större byggdes på 1950-talet (= huset Gamla vägen 9) med caférörelsen i första våningen och bostaden i den andra. Ägaren dog emellertid några år efter färdigställandet och änkan drev caféet ytterligare en tid, innan det lades ner och huset såldes som bostad."


Här är huset där Helge byggde sitt nya café!


Helges nya hus byggdes på 50-talet. Så här ser huset ut idag.

Jag fick aldrig chansen att träffa morbror Helge. Han dog i april 1955, en månad innan jag föddes. Mamma kunde inte vara med på begravningen, eftersom hon var höggravid med mig.
Huset som ni ser ovan är Helges hus som han byggde på 1950-talet, som ersättning för det gamla caféet (bilden överst).

Efter 55 år är det slut

Jag är hemma i Västerås sedan en dryg vecka och stannar några dagar till.
Skönt att träffa sonen och njuta av storstadspulsen.

På morgonpromenaden träffade jag Erik, en av mina goda läsarvänner från VLT-tiden. Erik fanns alltid där på bloggen; kommenterade, uppmuntrade och försvarade mig. Vi kände inte varandra personligen, men Erik fanns var där. Han kom att betyda mycket.

Idag träffade jag Erik igen. Han satt utmed mitt morgonpromenadstråk och hade ett rött fint äpple bredvid sig på parkbänken.

- Hur är det, frågade jag.
- Jodå, sa Erik.
Men man såg att det inte var så där mer än ok. Egentligen.

- Stina har fått ett boende. Så nu ligger jag där hemma ensam och är mörkrädd. 55 år är över.

- Känner hon igen dig?
Jag frågar därför att det är min egen mardröm, att vi inte ska känna igen varandra, maken och jag. När vi blir gamla.

Stina är dement sedan sex år.
- Hon frågar efter mig ofta fast jag är där intill. "Vad är Erik", frågar Stina. "Här säger jag och pekar på mig". "Nej, jag menar Erik", säger hon. Jag tror hon kommer ihåg mig som jag var en gång för länge sedan, men så ser jag ju inte ut nu längre. Jag tror Stina har det bättre där hon är. Hon är trygg där, bra personal. Jag går ju dit varje dag, säger Erik.

Och då var vi så lyckliga!

Det är pingst 1941.
Datum spelar ingen roll.
Viktigast är att det är pingstafton.
Det kommer att firas till dess att mamma Vera dör en kall decemberdag 1971. Fyra dagar innan julafton.
- Vi firar alltid bröllopsdagen på pingstafton varje år, sa Vera och såg lika nöjd ut varje gång.

Mamma har en lång vit enkel klänning, hög krage och fint mönster på slöjan. Pappa John är klädd i svart frack, har en nejlika i knapphålet, vita handskar och är mycket smalare än jag någonsin minns honom. Men så föddes jag ju också 14 år senare.

Man skulle tro att de hade rätt gott ställt. Frack och lång klänning. Där de står uppställda på Stocken framför moster Hedvigs och morbror Adolfs hus, som såldes för flera miljoner i somras. Är det en gjord båge av björk som finns bakom mamma och pappa, som för att hedra dem? Eller fanns den där jämt?

Gott ställt hade de inte. Även om de kunde flytta in i en lägenhet på Vegagatan i Göteborg där min syster Monica föddes två år senare, i maj 1943, mitt under det brinnande andra världskriget, när tysktågen passerade genom "Lilla London".

Det måste, i alla sin enkelhet, finnas många sådana här människohistorier att berätta. Om livet på Stocken.

Spännande vykort!

Ett projekt börjar ta form i mitt huvudet. Ett stort projekt! Mer om detta återkommer jag till under någon av de närmaste dagarna när det klarnat lite.
För då kommer jag att behöva DIN hjälp!

I samband med projekttankarna byter några ord med Jan Tullberg som brytt sig mycket om Stocken, hur samhället utvecklas men kanske framför allt hur det bevaras.
Som jag berättade häromdagen fick jag också chans att titta runt i min mammas föräldrahem där jag aldrig satt min fort tidigare. Huset som familjen Tullberg köpte 1951.
Jan Tullberg berättar för mig att det funnits en veranda på huset som nu är borta. Verandan låg i västerläge.

När jag kommer hem kollar jag bland annat mina gamla vykort över Stocken. Och vad hittar jag inte där? Jo, ett vykort skrivet med fin fin stil, daterat Stocken d. 3.8.59 och till en Herr och fru Läroverksadj. emeritus L. Norrman i Borlänge.
På framsidan av vykortet finns ett hus med ett kryss på. Det är mormors hus, det vill säga Tullbergs hus. Vykoret är taget 1957.

Jag får anledning att gå till Jan igen.
- Det är min pappa som skrivit vykortet, säger Jan glatt överraskad.

Jag hade gärna gett Jan vykoret med en gång men jag behåller det. Jag kan ha nytta av det i projektet. Sedan ska Jan få det av mig så klart!

Vilken go liten tjej!

Vi har träffat Vilma, vårt nyaste barnbarn.
Hon var så gudomligt söt. Långt mörkt hår, fina ögon och Petras vacka mun.
Och så luktade hon så gott, precis som som nyfödda ska göra.

Oj, vilket regnande!

I natt öste regnet ned!
Strömmen gick visst också, berättade en granne i morse. Själva märkte vi ingenting. Vi sover så gott här på Stocken.
När Thelma och jag tog morgonpromenaden var det uppehåll och varmt. Fast idag kunde vi inte gå vanliga vägen över Nordängarna, för där var för blött.



Solen letar sig igenom de regntyngda molnen under morgonpromenaden. Längst bort skymtar Svanviks skola.

Annorlunda present!

En aspgren med Absolut-frukter! Det har ni väl aldrig sett?
Men det har vi! För Lennart fick ett sådant fint träd av min syster Monica och svåger Sven-Åke på födelsedagen.

Sedan åt och drack vi och hade trevligt!

Hipp, hipp, hurra för Lennart idag!

Vad ska en äkta GAIS:are ha på födelsedagen?
En makrill förstås!
Inköp hos hantverksgruppen "HavsVerk" i Kungsviken.
Grattis underbare man!

Äntligen inne i mormors hus

Det finns vissa ögonblick som man aldrig kommer att glömma.
Idag har jag varit med om ett sådant.
När jag gick över tröskeln till mormor Marias hus idag vid lunchtid var det som om tiden stannade till. Hämtade tillbaka årtionden av det som passerat, tog ett djupt andetag och slöt sig i min famn.

Jag tror inte Jan och Aina Tullberg förstod hur mycket det betydde för mig. Men jag blev yr, varm och kall om vartannat och kunde på ett väldigt enkelt men också mycket högtidligt sätt bli ett med min historia här på Stocken.
För första gången har jag varit inne i min mormors hus. Huset där min mamma Elvira föddes, dit dödsbeskedet lämnades att morfar Stefanus spolats överbord utanför Jyllands kust, huset där moster Gunhild vårdade mormor som tärd av fattigdom, hårt änkeliv, astma och stroke dog här i huset i slutet av 1940-talet.
Huset där morbor Helge i liten skala startade sitt café.

På avstånd har jag ofta tittat i smyg på mormors hus. Sett det enkla vita huset med mörkblå färg runt fönstren och undrat hur det ser ut inuti. Här föddes, fostrades och präglades mamma och hennes tre syskon, under knappa förhållanden, med Gud som ledstjärna, i sann syskonkärlek och i den alldeles självklara föresatsen att man ska helga sin fader och moder, fosterlandet och den stränga religiösa tron. Så blir det nog bra, ska vi se.

- Huset är byggt 1908. I alla fall är det det årtal som står inristat i grunden. Vi köpte det 1951, jag var elva år då, berättar Jan Tullberg. Pappa satte in en annons i Göteborgs-Posten att han ville köpa ett hus här i Bohuslän. Han fick två svar och ett var från Helge.
Sedan dess har familjen Tullberg vårdat mormors hus med varm hand och stort hjärta. Och jag har sett det på avstånd. Jag har liksom inte kunnat med att fråga om jag fått komma in. Idag hade jag ett ärende och det gav mig tillträde till inte "bara" ett hus, utan också till en del av mitt hjärta, till ett släktarv och till en känsla som mår gott av att släppas fram.



Jan och Aina Tullberg.



- Det här skåpet fanns här när mina föräldrar köpte huset 1951, berättar Jan Tullberg.
Han tror att det funnits i huset sedan lång tid. Då skulle det ju i så fall innebära att min mormor och min mamma öppnat dörren i skåpet och plockat ut och in porslin!

Fina figurer!

Håller på och kollar bilder tagna i sommar.
De här rara figurerna finns på toa hos Ulf och Gunnel på Stockeberget.
Tack för en trevlig kväll!

Äntligen börjar de bli röda!

Goda vänner ska vårdas ömt!

Det finns flera fördelar med att disponera mer av sin tid själv.
En klar fördel är att hinna med sina vänner bättre. Arbetar man tio-tolv timmar/dag så blir det inte så mycket tid till att vårda relationer...

För ett år sedan sa dotter Karin till mig:
- Mamma, du kommer att bli ensam när du bli gammal. Du vårdar inte dina vänner!

Det har jag rått bot mot i år. Dels med gamla vänner, dels med nya bekantskaper.

På Stocken har vi år haft förmånen att få se flera vänner på besök under sommaren.
Alldeles precis nyss åkte Margareta Engström och Björn Ottersen hem.
Margareta och jag är gamla kollegor i chefredaktösbranschen och Björn har jag haft förmånen att lära känna när han ordnat inspirerande medieutbildningar och inte minst studiebesök i USA.

Det är klart att det blev en del tidningssnack under våra timmar tillsammans, men vi hann också med andra väsentligheter. Fram på nattkvisten delade vi med oss till varandra av livserfarenheter på det mer personliga planet.

Underbart fina lilla Vilma!

Vilma är född! En månad för tidigt, men stor och fin ändå.
Petra kämpade så bra. Ja, Magnus också. Grattis till er båda och till storebror Tim.
Vi åkte till Mollösund igår och kunde inte motstå frestelsen att köpa lite kläder till fjärde barnbarnet. Hoppas kunna se Vilma på väg hem till Västerås på fredag.

Nu blommar ljungen

Det är som ett lila täcke över bergen idag.
Ljungen blommar!
Men det är just ute som ljungen ska beskådas.
- Ta aldrig in ljung, sa min mamma Vera. Då är det någon som dör.

Nu ska jag vinna!

Måsen har bajsat på fönstret.
Då ska man köpa en lott för det betyder tur, så min pappa.
Och det har Lennart gjort till mig när han handlade nyss.
Håll tummarna för mig alltså!

Det tar tag i takpannorna!

Styv bris, sydvästlig vind. + 16.
Det tar tag i takpannorna och då brukar det vara runt 10 m/s. Och då räknar jag det som att det blåser.
Jag fryser när jag går en sväng med hunden medan mannen fixar middag (lammytterfilé, champinjoner, mosarellasallad). Gösta klipper gräset och han är den enda människa jag ser.

Det flaggas hos morbror Gunnar (ok det är andra som äger huset nu, men det känns ändå om morbror Gunnars) med både svenska flaggan och flaggspel. Synd att de inte har bättre väder! De firar ju uppenbarligen något.

Syster och svåger är i Laholm, systersonen likaså, Veronica och Marcus på Liseberg och yngsta dottern på anställningsintervju i Göteborg. Grannarna jobbar.

Det är tomt. Men det är så det är nu. Vinden viner och vi har en föraning om höst. Och vinter!
Men inte än!

Fina stunder att minnas!

Imorgon åker yngsta dottern hem till Västerås för att börja jobba. Det kommer att bli tomt utan henne. Nu får Thelma och jag gå på promenaderna själva.
I mitt huvud finns många fina minnen. Som när vi åkte till Hermanö med familjen Johnson/Folkesson. Det sitter på min närhinna hela låååånga vintern.


Niclas, Karin och jag på väg till Hermanö en fin sommardag 2010!

Det är mörkare nu

Promenaden är fin men den går fort ikväll.
Det börjar regna.
Himlen är röd och vi tycker att det är vackert.
Lite tystare är det nu också på Stocken. Det märks att det är slutet (ja, i alla fall nästan slutet) av sommaren. Många har åkt hem.
Tidigare idag städade jag "Arnes skåp". Vi har många fina ljus som ska lysa upp för oss i höst och vinter. Det är mysigt, det också.

Men ett tag till njuter vi av sommaren, eller hur?


PS.
Vem är Arne, kanske du undrar.
Arne Bengtsson är snickare och renoverade vårt hus här på Stocken vintern 2005, året efter vi köpt det. Arne gillar finsnickerier och kan renovera gamla hus (han renoverade bland annat kusin Ulfs före vårt). Arne ordnade ett fiffigt skåp i vårt vardagsrum. Skåpet syns inte utanpå utan är liksom inbyggt i väggen. Bra för det är ont om utrymmen i vårt hus. Det behövdes inte så mycket utrymmen förr. Fattiga som befolkningen var här på Stocken hade de inte så mycket porslin eller kläder att förvara.

Hur kan sjöboden stå så här?

Häftigt när sjöbodarna står på stenar på det här viset!
Vilken hantverksskicklighet!
Och förmodligen bästa tänkbara när isen lägger sig.

Två trötta kompisar!

Vad är det för bajs?

Thelma och jag går eftermiddagspromenaden över bergen, förbi dammarna.
Återigen ser vi sådant där bajs.
Någon som vet vem som bajsat?
Jag skulle bra gärna vilja veta vems väg det är som vi korsar!



Det här bajset undrar jag nog mest över. Det ligger ofta på broar eller på stigen. Och det ser ut som det är bär i.


Älgbajs?

Magnus har också filt...

Och så var det en liten fest!

Det går inte att få nog! Jag älskar kalas och trevligt umgänge.
Fisksoppa är ett säkert kort när man är många och det var vi igår.
Stefan och Lotta hade kommit från Laholm och det var så kul att se dem igen.

Bra att ha altanen och fint väder var det också. Vi satt ute till sena natten och avslutade med Sven Ingvars härliga sång om juninatten.
Kan inte bli bättre!



Lennart, Stefan, Lotta, Magnus, Monica, Sven-Åke, Karin, Veronica, Petra, Magnus och Tim har trevligt runt middagsbordet.


Fint att ha en filt att ta på sig framåt natten...

Bara så himla gott!

Lennart steker makrill.
Karin och jag äter och njuter.

Det finns blåbär kvar!

Västeråsgästerna Maria och Stefan ger sig av.
Det är alltid svårt att skiljas när man trivs tillsammans. Men vi ses ju snart hemma i Västerås!

Jag tar en promenad över bergen med Thelma. Det var några dagar sedan nu, så jag känner att det behövs. Promenaderna är så viktiga för mig; både för huvud och kropp.
Det är halt på bergen efter det myckna regnandet. Thelma stannar flera gånger och tittar efter mig. "Varför går du så sakta", ser det ut som hon tänker.

Jag kollar om det finns några blåbär kvar på "mina" ställen. Och ja det finns det allt. Inte så mycket men kanske kan det bli en skål?

Snart kommer det bekanta från Laholm. Min svågers bror Stefan och hans fru Lotta. Vi har känt varandra i många år.
Lotta och jag är lika gamla och våra mödrar var bästa väninnor.
Stefans föräldrar Anna-Britt och Bertil och min mamma Vera och pappa John var också mycket goda vänner, så vi har umgåtts i över 50 år. Det är länge!

Nu står Lennart och steker makrill. Det luktar underbart från köket! Sedan ska jag vila middag så jag fixar att grilla hos Johnson/Folkeson ikväll.
Umgänget på Stocken är intensivt nu. Oh, vad jag gillar det! Sättet vi umgås på här, otvunger, nära och intensivt. Jag skulle inte vilja byta ut det här sättet att vara tillsammans för något annat. Här ska jag sitta och bli gammal, hoppas jag. Samtidigt som jag kollar in vad alla gör.

Streaplers spelar på campingen ikväll. Utsålt sägs det. Kanske lika bra det. Vet inte om jag skulle orkat att dansa en kväll till denna vecka. Det var häftigt senast!
Det klarnar upp från väster, efter intensivt regnande i natt. Hoppas vi kan sitta ute och äta och höra musiken från campingen över vattnet.



Themla hund plockar blåbär själv!

Gullholmen - en riktig pärla!

Gullholmen igen!
Ja, så fick det bli när Maria och Stefan från Västerås hälsade på oss för första gången på Stocken. En alldeles lagom utflykt om man vill visa något tycker speciellt. Då finns det ingenting som Gullholmen, tycker jag.
Jag är stolt över att det finns så fina miljöer så nära och att en del av mina rötter finns här ute på ön. Farmor Klara var ju född på Gullholmen.

Men finast av allt är förstås Stocken! Eller hur?


Maria njuter av solen och Lennart och Stefan kollar sig runt när vi lägger ut med färjan från Gullholmen på väg hem till Stocken igen.


Onödig men lite skojig skylt. Några bilar finns ju inte på Gullholmen.


Fin bild och skylt från svunna tider.

Gösta röjer och gör fint!

Gösta Martinsson är en av de få som bor nere i Stockens samhälle året runt. Vi ser hans och Nancys hus från vårt och det är trevligt när det lyser i fönstren även mörkaste november.
Vi träffar på Gösta när vi är ute på morgonpromenaden. Han gör så fint utanför Svanvik! Det är den gamla skolan på infarten till Stocken och som nu används som samlingslokal. Här firade jag till exempel min 50-årsdag.
Här har röjts och rensats utanför Svanvik så nu ser det riktigt trevligt och öppet ut.
Gösta är ändå inte riktigt nöjd. Han säger att det kommer att bli bra. Vi tycker redan att det mycket bra.




Gösta har varit med om mycket spännande under sin tid på sjön. Det mest dramatiska var nog när han var med ombord när LL 522 Råön sprang läck och förliste den 26 september 1968 i hårt väder på Nordsjön väster om Utsira (en ö med fyr ungefär i höjd med Haugesund norr om Stavanger i Norge).
Besättningen räddades av minsveparen M 51 Hanö, som tjänstgjorde som stödfartyg för de svenska fiskebåtarna i Nordsjön.
Vill du läsa mer om båtarna på Stocken genom tiderna så ska du absolut gå in på Föreningen Stockens hemsida! Där skriver Gösta Martinsson och Jan Tullberg en massa läsvärt om båtarna.
http://www.foreningenstocken.se/

Det här ska jag minnas i november!

Det är många år sedan jag var ute i Lagunen på Hermanö senast. Kan nästan inte minnas när det var.
Men idag fick jag möjligheten att komma dit igen. Tack vare familjen Johnson.
Niclas körde till och med två vändor ut dit med båten, så att vi alla kunde följa med.
Oh, vad här är härligt! När man ligger och njuter så hör man vågorna slå mot klipporna, måsarna gastar och skriker och på ön går också kossor som har bra dagar här ute i västerhavet.

Tack för en finfin dag!



Så här säg det ut när jag tittade upp från min plats! Till vänster där ute ligger Måseskärs fyr.


Foto: Veronica Folkesson
Här har vi slagit läger! Vi njöt i flera timmar.