Efter 55 år är det slut

Jag är hemma i Västerås sedan en dryg vecka och stannar några dagar till.
Skönt att träffa sonen och njuta av storstadspulsen.

På morgonpromenaden träffade jag Erik, en av mina goda läsarvänner från VLT-tiden. Erik fanns alltid där på bloggen; kommenterade, uppmuntrade och försvarade mig. Vi kände inte varandra personligen, men Erik fanns var där. Han kom att betyda mycket.

Idag träffade jag Erik igen. Han satt utmed mitt morgonpromenadstråk och hade ett rött fint äpple bredvid sig på parkbänken.

- Hur är det, frågade jag.
- Jodå, sa Erik.
Men man såg att det inte var så där mer än ok. Egentligen.

- Stina har fått ett boende. Så nu ligger jag där hemma ensam och är mörkrädd. 55 år är över.

- Känner hon igen dig?
Jag frågar därför att det är min egen mardröm, att vi inte ska känna igen varandra, maken och jag. När vi blir gamla.

Stina är dement sedan sex år.
- Hon frågar efter mig ofta fast jag är där intill. "Vad är Erik", frågar Stina. "Här säger jag och pekar på mig". "Nej, jag menar Erik", säger hon. Jag tror hon kommer ihåg mig som jag var en gång för länge sedan, men så ser jag ju inte ut nu längre. Jag tror Stina har det bättre där hon är. Hon är trygg där, bra personal. Jag går ju dit varje dag, säger Erik.