Jag kan inte säga att jag längtat.
För det har jag inte.
Ändå gör det inte så mycket när hösten kommer.
För hösten kom ikväll. Kanske gjorde den det redan under dagen, rent av igår eller dagen dessförinnan, fast det vill jag alls inte.
Hösten.
Smakar kyligt. Mörker och vemod.
Men också värme inomhus. Levande ljus som står starkt redan klockan åtta på kvällen.
I våras skrämde ensamheten mig.
Nu i höst gör den det inte. Jag börjar bli ett med hav, himmel och berg. Eller i alla fall så börjar jag förstå lite vad det handlar om. Det blir skönt när de som är nära kommer om om några dagar men det gör heller inget att vara ensam här, så ensam man är när man har en stor, stark och fin hund som snarkar bredvid.
Och en storasyster som vinkar ömt tidigt på morgonen från huset bredvid.
- Vi är som ett kollektiv, sa svågern i morse när jag satt ute och åt frukost.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar