Jag får aldrig nog.
Det är lika vackert varje gång.
Himlen äter upp havet, bergen, husen, sjöbodarna.
Eller är det tvärtom?

Elden äger scenen. Sprakar, tar tag och omsluter.
Jag står där vi havets kant och känner mig som en del av det jag ser.

På vägen hem möter jag en influensasjuk Gösta.
- Jag kan inte se mig mätt på det här, säger jag. Det är så vackert.
- Ja, det är det, säger Gösta.

Och så är det som det är.
Varenda gång.