Man möts alltid igen

"Man möts alltid igen."
Så skrev en vän till mig för ett tag sedan.
Ja, kanske är det så?

Häromdagen återsåg jag en bekant som jag träffade första gången för 33 år sedan. Det är Helge Gustafzon, chefredaktör, ansvarig utgivare och ägare till Lysekilsposten.


Helge på den fina innergården som finns på tidningshuset.

Jag var ung då, i början av min karriär, hade arbetat ett år som aspirant på Laholms-Tidning och tre år på Mölndals-Posten och Frölunda-Posten. Dit kom jag 1973 efter att ha skrivit brev till 40 tidningar och undrat om de ville anställa mig "en ung, flitig och noggrannn ung journalist". Laholm kändes lite för litet för mig och jag ville pröva på något nytt. En enda tidning svarade. Och det var ett positivt besked, jag kunde börja och flytta till Mölndal, där jag aldrig satt min fot tidigare.

Efter tre år på MP gjorde jag något inte speciellt övertänkt. Tack och lov kan man säga så här efteråt, men oj vad jag funderade över om det var rätt först.
Jag hade som sagt vad arbetet tre år på MP, tre roliga år med mycket hårt arbete. Min parhäst Anders Arbman hade fått sommarvikariat på Göteborgs-Posten. Av vd:n för Västkusttidningar (som bland annat ägde MP) fick jag beskedet att Anders inte skulle ersättas.
- Men jag jobbar ju redan så hårt, utbrast jag. Om jag ska göra hans arbete också, så vill jag ha mer betalt. Annars slutar jag!
- Då får Elisabet göra det, sa vd:n.
För ett ögonblick övervägde jag att säga att jag bara skämtat, men så bestämde jag mig för att stå vid mitt ord och jag slutade utan att veta vad jag skulle arbeta med i fortsättningen.
Jag reste till pappa på Orust och ringde nämnde Helge Gustafzon, frågade om jag kunde frilansa för Lysekilsposten med material om och från Orust.
- Jag kommer ihåg dig så väl, säger Helge. Du kom hit, vi pratade och så började du skriva.

För LP arbetade jag ett tag innan jag fick sommarvikariat på Göteborgs-Posten som snabbt insatt ersättare för en tjej som brutit benet.



Att Helge köpte texter och bilder av mig betydde mycket, ekonomiskt men framför allt för självkänslan. Det glömmer jag aldrig! Och nu sågs vi alltså igen. På Helges älskade tidning, i hjärtat av Lysekil, i Sveriges vackraste tidninghus.


Sveriges vackraste tidningshus!

- Vi kan göra ett reportage om något som händer kl 12 och några timmar senare lämnar tidningen pressen och när lysekilsborna kommer hem från jobbet vid 16-tiden har de rykande färska nyheter, säger Helge som brinner för den lokala och nära journalistiken.


I tryckhallen.


Foto: Helge Gustafzon
Helge tog en bild på mig på terassen. Titta på det vackra stenhuset med utbyggnad och fönster bakom mig!

- Huset blev tre gånger så dyrt som kyrkan att bygga, innehöll 47 rum och var L. Laurins representationsvilla. Laurin var den som grundade Skandiaverken i Lysekil. Nu innehåller huset både Lysekilspostens annons och redaktion, samt tryckeri, och dessutom åtta lägenheter, berättar Helge, som varit noga med att bevara tidningens karaktär och utseende.

PS. Vill du läsa mer om Lysekilspostens spännande drygt 100-åriga historia och se LP på nätet så går du in på www.lysekilsposten.se