Rapport från Vägföreningens årsmöte

Igår var vi på ett intressant möte, min syster och jag. Monica är ju pensionär nu för tiden och jag har lite mer tid att ta i sådant som jag inte hunnit med tidigare (hur länge det nu varar?) så vi bestämde oss för att gå på Vägföreningens årsmöte på Svanvik (bilden ovan). I huset har vår mamma gått i skola, men numera används Svanvik till möten och fester. Barnen går i skola på Ellös.

Nåväl, ordföranden i Vägföreningen Per-Magnus Bengtsson hälsade välkommen. Vi var ett 35-tal personer på plats, representerande runt 24 hus. Totalt finns det ca 140 hus/medlemmar. I en vägförening är det liksom husen som är medlemmar och inte dem som bor där i. Därför följer också medlemskapet med fastigheten, så alla måste vara med.

Vägföreningen sköter underhållet av vägarna i samhället, p-platser, omgivningarna runt vägarna, röjer och tar upp frågor med Vägverket och Orust kommun som behöver åtgärdas osv. Sedan några månader tillbaka är det till exempel 30 km hastighetsbegränsning på vägen ned genom de äldre delarna av samhället mot stora bryggan och fiskaffären.
Medlemmarna kan också säga till om sådant som man tycker behöver ordnas. Till exempel fanns det en motion på årsmötet som handlade om några popplar vid p-platserna i Hålta som man tycker skärpar ned bilarna.

Dagens viktigaste fråga var utan tvekan den som handlade om det såkallade "omprövningsförrättningen" som styrelsen tycker behöver göras för att få en aktuell uppdatering om vilka fastigheter som ska ingå i vägföreningen. Någon sådan omprövning, vilken görs av Läntmäteriet, är inte gjord sedan 1986, vilket innebär att det finns flera fastigheter i de nyare delarna av Stocken som inte är med formellt i Vägföreningen. Detta i sin tur innebär att Vägföreningen inte har någon skyldighet att till exempel sköta snöröjningen på vägarna upp till dessa fastigheter, fast det gjorts under alla år.

Jag tyckte det var en rätt komplicerad fråga att förstå och ta ställning till, helt billigt blir det inte heller när Lantmäteriet ska göra jobbet (kan säkert landa på 200 000-300 000 kr eller mer), men självklart måste det göras. Jag litar på att Vägföreningens styrelse fixar det här bra och det tyckte också de flesta som var med på mötet. Styrelsen fick vårt förtroende att sätta igång processen.
Jag tycker att alla ni andra fastighetsägare bör gå in på Föreningen Stockens hemsida (http://www.foreningenstocken.se/) och läsa under Vägförenings flik med om denna "omprövningsförrättning", för det är en kostnad som kommer att beröra er.

Nu blir det (snart?) hallon!

Hallonbusken som jag fick när jag fyllde 55 år av gudbarnet Anna-Maria är planterad.

Anna säger att hon gärna vill komma och äta hallonpaj. Självklart! Frågan är bara hur snart det kan bli? Jag ska i alla fall göra allt för att försöka vårda och ömt sköta min hallonbuske.

En glad och hjälpsam kusin!

Det här är min kusin Thomas, en fin släkting och kär vän.

Thomas har en storebror som heter Ulf-Göran och vi är i stort sett i samma ålder.

Jag älskade när mamma Vera och jag åkte till Stocken på februarilovet. Det var bara hon och jag. Vi tog tåget från Laholm till Göteborg, vidare med tåg till Stenungsund, därifrån med buss till Henån och sedan buss igen till Ellös och oftast ytterligare ett byte till en sista buss som tog oss till Stocken. En lång och spännande resa!

På Stocken fick jag träffa underbara moster Gunhild och hennes två busiga söner. Ofta många hyss och jag hängde gärna med. Men vi kunde vara lugna också, då lekte vi och ibland fick vi vars en peng som vi gick till Hugos affär och köpte Ahlgrens bilar för. Sedan satt vi vid köksbordet och delade upp bilarna i olika färger. (Idag finns det ingen affär på Stocken. När jag var liten fanns här två stycken!)

Tänk det känns nästan som igår! I alla fall inte som 45 år sedan!

Jag tycker inte att jag kommer ihåg så mycket från min barndom, men det här minns jag glasklart. En anledning till att jag minns så lite bakåt är att jag lever extremt mycket i nutid,

tror jag.

Under några dagar har Thomas varit här ute och hjälp min svåger att lägga nytt trägolv i deras hus, som ligger strax bredvid mitt. Det är så nära att jag hör hur de bankar. Jag hör en annan som bankar också. Det är systersonen Magnus som bor lika nära mig. Han fixar och donar mycket med sitt hus.

Thomas bor inte här ute på Stocken längre, utan i Göteborg. Han flyttade härifrån för några år sedan. Jag hoppas att han och hans familj kommer att köpa ett sommarhus här ute någon gång framöver.

En ny dag gryr i Asplunden!

Vi är morgonpigga, som vanligt. Har det med åldern att göra, tror ni?

Fåglarna sjunger vackert för oss och vi njuter hela promenaden.

Idag är det lite att stå i. Först ska jag plantera, därefter gå på årsmöte i vägföreningen och sedan hämta maken i Göteborg.

Här ska jag bli medlem!

Att jag inte tänkt på det tidigare. Jag ska naturligtvis bli medlem i Morlanda hembygdsförening. Undrar vad det kostar? Det står inte, så jag får väl kolla.

Ser att en Stockenbo, Gösta Martinsson, sitter med i styrelsen. Trevligt!

En häxa från Prag

Foto: Monica Jolbäck-Johnson
Del av gänget (Magnus & co kom lite senare): Thomas, David, Emelie, Amy, jag, Niclas, Sven-Åke, Anders och Anna-Maria.

Nu har vi haft ett trevligt födelsedagskalas på Stocken. Egentligen var det Monica vi firade, men jag fick hänga med på ett hörn jag också. De riktiga födelsedagarna firade vi ju när vi var i Prag för ett tag sedan.

Vi åt underbart god marängtårta med banan och grädde, något av Monicas adelsmärke. Sådana tårtor har hon gjort med bravur så länge jag kan minnas.

Monica fick en häxa av Lennart och mig och det är den vi har roligt åt på filmen ovan.

Nu kan vi bada!

Det är ett vädligt bra arbete Föreningen Stocken gör.

Som idag till exempel när bryggorna sattes i sjön nere vid Hagen, både vid det djupa vattnet och på "grunden". Så nu kan de modiga kasta sig i havet!

- Hur varmt är det i vattnet, frågar jag.

- Runt åtta grader, berättar Martin.

- Oj, då är det inte läge ens en gång för Lennart att bada än.

Martin och jag fortsätter att prata vind och vatten. Vi konstaterar att det är nordlig vind och då åker det varma vattnet ut från land. Ska vi få varmare vatten, då behövs det sydliga vindar.

- Har det inte varit ovanligt mycket nordliga vindar i vinter, frågar jag.

- Jo, det har det, konstaterar Martin och han vet vad han talar om. Martin är en av få som bor året runt nere i Stockens äldre delar.

På översta bilden ser ni Martin, Ingemar, Terje och Kurt.

Och på den understa bilden så är det "Rolle" längst till höger. Det är han som är "general" för badplatserna!

Vi kollar läget och längtar!

Det är en sagolikt vacker kväll. Är det vår, eller försommar?
Solen håller på att gå ned, klockan är strax efter åtta och vi har +10.3.
Människor flanerar, grillar eller till och med sitter ute och bara njuter. Vi vet vad som väntar! Underbara ljuvliga sommar!
Fast vi väntar, både Thelma och jag. På några andra. Vi har nästan fått nog av att vara ensamma i fiskestugan. Nu längtar vi och tittar långt bort i horisonten för kanske kommer det någon där?
Jag får vänta till söndag kväll. Då kommer maken, vi ska se GAIS och sedan äta räkor, dricka vitt vin och bara vara. Skönt!

Här bodde de som var annorlunda

Vi vaknar tidigt idag också. Redan vid sju. Lika tyst som igår, kanske till och med tystare? Ett spegelblankt hav, inte en vindkrusning på ytan. Sjöfågeln simmar sakta framåt och i släptåg har hon fem ungar; fyra lugna och försiktiga och en yster som redan vågar lämna flocken på eget litet äventyr.
Vi tar morgonrundan, Thelma och jag. Den förbi Tofta gård och ned genom Asplunden. Tofta är idag ett mycket uppskattat vandrarhem. Förr i tiden bodde rike Falk här, han som dog barnlös och startade en stiftelse, Falkiska stiftelsen, som fortfarande äger mycket mark runt omkring och nere i samhället. Falk är värt ett eget kapitel här på bloggen, så det får vi ta en annan gång.

Tofta har också varit hem för "de som inte var så krya i huvudet" som en släktning till mig uttryckte det. Jag har inte riktigt fått klart för mig vad som menas med det men jag tror Tofta var en blandning av mentalvård och hem för förståndshandikappade, eller utvecklingsstörda som man sa på den tiden då man gömde undan de som inte var lika oss andra. Hemska tider!
Pappa hade någon släktning som bodde på Tofta och moster berättar hur rädd hon var för att gå till Tofta när hon var liten. Rädd för människorna som kändes främmande. Mycket rädsla här, och på andra platser, har ju sprungit sig ur rädsla för det som var annorlunda.

Dags att sova!

Det är kväll nu. Snart natt. Bra att ha en hund på flera sätt; man har sällskap och man kommer ut på en kvällspromenad.
Stocken vilar tyst och stilla. Som alltid. Utom möjligtvis på midsommarnatten. Då är här som på alla andra platser, fast inte lika stökigt som på en del andra bohusländska orter.
I onsdags när jag kom hit var här inte många människor. Ikväll är det fullt av bilar och tänt i många av husen. Mina grannar har också kommit. Syster, svåger, systersonen med familj och närmaste grannen till höger sett från vägen. Också i mormors hus lyser det och i moster Hedvigs (det var mammas moster men vi sa alltid moster vi också) och i morbros Helges, medan det som vanligt är mörkt i morbror Gunnars.
Undrar varför en del köper hus här ute när de aldrig är här? Kanske har de mycket att stå i, eller också har de hus lite överallt, så att de inte hinner med att vara här så mycket.
Eller också köper de husen som en penningplacering? Jag delar uppfattningen att jag tror att husen bara kommer att öka i värde här ute. Underbar natur, ren luft, genuint och aldrig kommer det att exploateras. Därtill finns det för många lagar och regler. Kustsamhällena ska bevaras och det är bra. Det har nog till och med blivit strängare under de senaste åren.

"Fisken" har öppet - smakar utmärkt!

Lasses fiskaffär vid bryggan nere på Stocken har öppnat för året. Ett säkert och efterlängtat vårtecken!

Det ser kanske inte så mycket ut för världen mina två mackor på bilden bredvid, men vad härligt det smakar. "Stockenröran" är vida känd häromkring. Gott nybakat bröd och röra, kaffe och mjölk och så kvällstidningen GT till det. Kan inte bli bättre.

På tal om GT så var det där jag var chefredaktör i början av 2000-talet. Vilka fina arbetskamrater jag hade.

- Du har aldrig arbetet på kvällstidning förr, så det kan du ingenting om. Men vi ska hjälpa dig. Tala om när du gör något bra och visa dig vägen när du är på väg åt fel håll!

Det var budskapet från medarbetarna med redaktionschef Jimmy Fredriksson i täten. Och de hjälpte mig, lärde mig en massa och jag tror aldrig jag haft så roligt och stimulerande som under tiden på "den lilla röda" i Göteborg.

På tal om arbetskamrater på GT så träffade jag tidigare chefen för samhällsredaktionen, Mats Wångersjö, i Prag nyligen. När Lennart och jag satt där och åt lunch vid en gatuservering kom Mats promenerande förbi.

- Hej Mats, ropade jag och han såg mäkta förvånad ut.

- Jag håller på och besöker europeiska huvudstäder, sa nyblivne pensionären Mats som varit ute med husbilen i en månad. Trevligt!

Nu är jag äntligen här!

Oh, vad jag har längtat hit! Till mitt underbara Stocken.

Igår kväll när jag kom rev nordanvinden tag i mig. Regnet piskade mot rutan och Thelma och jag kröp ihop i soffan och myste. Träffade en gammal bekant i affären på Ellös. Hon sa:

- Trist väder, väldigt tråkigt att det ska vara så här.

- Så farligt är det väl inte, svarade jag.

Nej, för det finns ingen bättre plats på jorden än den här lilla fiskebyn längst ut på västra sidan av Orust. Väder och vind spelar ingen roll! Jag är lyckligt lottad som har ett eget ställe att åka hit till. Den goaste känslan i världen!

I morse vaknade vi och det var alldeles stilla och tyst. Inte ens en gång fiskmåsarna ropade på oss. Vi tog en fin promenad, Thelma och jag. Förbi vandrarhemmet på Tofta och in i Asplunden. Det finns ingen plats där jag känner mig så nära min mamma Vera och moster Gunhild som här. Ofta hörde jag systrarna berätta om hur de uppskattade "majnycklarna" i Asplunden. De kallade gullvivorna så. Majnycklar det låter vackert, tycker jag. Som fina nycklar som man öppnar våren med. När jag går den lilla stigen fram kan jag för mitt inre se Vera och Gunhild gå här hand i hand och plocka hem vackra blommor till sin mamma "Mari", änkan efter fiskaren Stefanus som förliste en kall februaridag utanför Jyllands kust inför ögonen på sin bror. Mamma var bara tonåring då. Livet blev tufft för änkan och hennes fyra barn, förutom mamma och Gunhild också Helge och Gunnar. Egentligen födde hon fem barn, men Magnus var död när han föddes. Doktorn som kom med båt från Lysekil hann inte fram för att rädda livet på honom.

De här berättelserna har satt outplånliga spår i mig, de tar tag i mitt inre och rister om mig varenda gång jag tänker på det. Det blev så tydligt igår när jag var på jobbintervju och skulle berätta om vad jag själv tyckte hade format mig och mitt liv. Då kom de där berättelserna fram igen. Om att kämpa, inte ge sig, göra rätt för sig och tro på att allt är möjligt.

Jag hörde göken också på morgonpromenaden. Han gol från norr. Kanske sommaren blir torr då?