Thelma och jag tar kvällspromenaden. Ormegilja (det var här grisarna och hönorna bodde när man fått bort dem från samhället) är mörk och avskräckande. Utan Thelma hade jag inte gått här!
Men vägen är skrämmande vacker, luften uppfriskande och utsikten när vi når berget mot Råön hänförande.
Här vill jag leva. Och här vill jag bo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar