Vilken fantastisk morgon!

Hur tacksam kan man vara på en skala egentligen?

Om det är tiogradig skala, så är det tio för mig idag. Solen skiner sig igenom ett lätt morgondis. Fåglar hörs överallt och i viken glider svanarna fram.

Thelma är på lika gott humör som jag och letar sorkhål med aldrig sinande iver, trots att hon aldrig fått tag på en endaste liten sork.

Vi tar vägen genom Aspelunden och över Nordängarna. Jag tror jag känner mig som Linné på en resa genom svensk natur där han njöt av den ena lilla fina blomman efter den andra. "De raraste blomster" som han väl sa?

Här står blåsippa och vitsippa hand i hand och jag sätter mig på en stubbe och bara njuter. Underbara, underbara Stocken!

När jag njutit färigt ska jag ge mig ut på husjakt. I natt när jag tog kvällspromenaden med Thelma (efter trevligt umgänge med systerson Magnus och Veronica) såg jag allt hur det lyste i hus vars ägare ännu inte berättat fakta om sitt hus. Fy, fy! Nu är det hög tid att göra det, boken börjar om inte bli klar, så i alla fall ta sig ordentligt framåt.

Första kapitlet hos tryckeriet!

Oh, vilken glädje jag har idag!
Jag har fått en offert från ett tryckeri Grafisk Support Dahlberg AB i Göteborg, sagt ja, så nu kör vi!
Det första kapitlet är redan inlämnat till Jimmy som ska hjälpa mig med layouten. Det är faktiskt riktigt mycket pyssel med att få allt att bli så bra som möjligt. Det är många bilder, både svartvita gamla och nytagna färgbilder som ska med.

En del av boken kommer att innehålla en förteckning över alla hus med faktauppgifter som gatuadress, husnummer, tomtbeteckning, byggnadsår, tid för renovering/ombyggnad och ägare. Denna del av boken ska kunna fungera som uppslagsbok och förhoppningvis leva långa tider för de som är intresserade av husens historia.

Dessutom kommer boken att innehålla olika kapitel som berättar människornas och samhällets historia.

Första kapitlet, som jag skickade in idag, handlade om det hummerfiske som jag var med Martin Persson och Göran Torstensson på i september.
Nu senare ikväll ska kapitlet om sjöbodarna mailas iväg.

Det är så roligt det här och jag ska verkligen försöka bli färdig till sommaren.


Martin och Göran på hummerfiske.

Nu är vi riktigt i farten!

Denna vecka har gubbarna och jag träffats två kvällar. Vi börjar se slutet i arbetet med att dokumentera husen. Vilken tur att jag har deras hjälp. Tillsammans klarar Gösta, Karl-Hugo och Roger faktagranskningen galant.
Till på köpet får jag många roliga historier till livs. En del går inte att trycka av olika skäl, men en del matnyttigt till boken kommer fram under våra möten.
Mycket trevligt!


Gösta, Karl-Hugo och Roger kollar gamla bilder.

Vilken underbar morgon!

När vi gick och la oss i natt (klockan var över midnatt!) så var det disigt och regn.
När vi vaknade nu på morgonen så sken solen från en klarblå himmel, fåglarna sjöng och det blåste inte den minsta lilla vind.
Vi satt ute och åt frukost, matade gråsparvarna som sätter bo under takpannorna och njöt av fulla muggar.

Nu ska här påskstädas inför hemresan imorgon.
Men först ska jag också hinna med ett besök hos kyrkoherden i Morlanda församling och prata om Falkiska donationen och så ska det fotograferas på campingen. Allt för boken!
Lennart ska röja ute och inne och städa bilen (vi ska byta bil nu!), packa kartonger som jag ska ha med till Katrineholm.


Lennart firar våren med frukost ute!

Precis i kanten av havet

Man kan inte komma närmare havet än så här.
Utsikten är fin över Guleskär där jag sitter i Ola och Erni Friholts vardagsrum och tittar på gamla kort och hör berättelser från förr. Ola är född i huset där han mamma Anna och pappa Percival Johansson drev affär under många år.
Mer om det kommer garanterat i Stockenboken!


Ola Friholt tittar på gamla fina kort som han låter mig låna till boken.



Erni och Ola på bryggan utanför huset. Till vänster skymtar husen på Råön.

Dagens kapitel: Sjöbodar

Idag ska jag sätta tänderna i godbiten sjöbodar.
Dessa små karaktäristiska byggnader vid strandkanten får ett eget kapitel i Stockenbocken. Inte så mycket text, tänkte jag, men en del bilder.

Idag är det också dags för intervjuer med stockenbor. Återkommer med mer om det senare idag.

I år ska vi också dansa!

Ja, jag vet att jag lovade.
Så här kommer den. Bilden som visar hur trevligt det är att umgås med alla goa vänner på Stocken.


Bilden tagen på Stocken camping sommaren 2010. Karin till vänster ser lagom intresserad ut när jag och Veronica dansar.

Kan man få en brun?

I huset till höger på bilden nedan var jag inne idag.
Det är huset som min moster Gunhild och hennes man Gustav Vilhelm Andersson byggde 1947.
Jag har inte varit inne där på cirka tre år. För två år sedan dog moster, 90 år gammal. Då hade hon varit sjuk ett tag. Länge hade hon klarat sig själv, bott hemma ensam och skötte sig själv. Lagade mat, städade och titta gärna på ishockey på tv. Det gillade hon!
De nya ägarna till Gunhilds har renoverat så fint! Inne i huset kan man känna igen planlösningen, men exteriört är det förändrat.

När vi kom till Stocken på fredagskvällen gick vi gärna en sväng till Gunhild.
Då bjöd hon på en "brun".
Vad det är kan ni fundera på.

I huset till vänster om mosters bodde min morbror Gunnar Andersson och hans fru Elly. Det byggdes också i slutet av 1940-talet, precis som huset längst ned. Där bodde Valter och Elsa Simonsson. I huset till vänster i bild bodde Bengt och Greta Karlsson. Adressen är Husegärdet. Innan husen byggdes gick det djur och betade här som tillhörde Torpet som låg under Tofta gård.

Båten i förgrunden är den träbåt som jag skrev om tidigare idag, som Emerys håller på och slipar och som ska lackas så att den är klar för ytterligare en sommar.

Vilken gåva!

Det knackade precis på dörren.

Det var Marita i Galthamnen som kom med en hel hög bilder. Från skolan i Svanvik och från brunnen. Underbart!

Jag träffade Marita utanför hennes fina hus igår. Hennes mamma Elsa och min mamma Vera var båda födda 1916. Nu har jag fått många bilder som jag kryper upp i sängen med.
Oh, vad jag ser fram emot att titta på dem!
Det här är en skatt för min bok.
Tack Marita!


Det här är Hus nr 23, Maritas hus.

Vill du köpa min båt?

Är ute och snokar runt i husen för bokens skull.
På vägen hem går jag förbi Emery Simonsson som slipar sin gamla träbåt. Precis som han gör varje år.
- Att du orkar, säger jag.
- Det är inte så jobbigt, säger Emery och skrattar gott. Han skrattar med ett lika fint leende som hans pappa Valter hade.
- Hur gammal är båten, frågar jag.
- Vet inte, blir svaret. Pappa köpte den inne på Torp för 10-15 år sedan. När den är byggd vet jag inte, men någonstans på Orust är det. Den användes till att ta upp ryssjor med. Det fanns ett långt däck därbak, där pappa kunde ligga raklång.

- Ni har så många båtar, konstaterar jag och tänker på Emery och hans två bröder. Behöver ni alla?
- Nej, den här har vi mest när vi går ut med barnbarnen och badar. Vill du köpa den? Det går nästan inte att köpa en sådan här båt längre, säger Emery när han tittar ömt på sin båt.

Maken och jag skulle aldrig klara en sådan här lång och stor båt, det är helt klart.
Det räcker gott att gå ned till Hagen och ta morgondoppet. Maken håller med när jag ringer och "hotar" med att jag nästan köpt en båt.


Emery slipar sin fina gamla träbåt.