I år ska vi också dansa!

Ja, jag vet att jag lovade.
Så här kommer den. Bilden som visar hur trevligt det är att umgås med alla goa vänner på Stocken.


Bilden tagen på Stocken camping sommaren 2010. Karin till vänster ser lagom intresserad ut när jag och Veronica dansar.

Kan man få en brun?

I huset till höger på bilden nedan var jag inne idag.
Det är huset som min moster Gunhild och hennes man Gustav Vilhelm Andersson byggde 1947.
Jag har inte varit inne där på cirka tre år. För två år sedan dog moster, 90 år gammal. Då hade hon varit sjuk ett tag. Länge hade hon klarat sig själv, bott hemma ensam och skötte sig själv. Lagade mat, städade och titta gärna på ishockey på tv. Det gillade hon!
De nya ägarna till Gunhilds har renoverat så fint! Inne i huset kan man känna igen planlösningen, men exteriört är det förändrat.

När vi kom till Stocken på fredagskvällen gick vi gärna en sväng till Gunhild.
Då bjöd hon på en "brun".
Vad det är kan ni fundera på.

I huset till vänster om mosters bodde min morbror Gunnar Andersson och hans fru Elly. Det byggdes också i slutet av 1940-talet, precis som huset längst ned. Där bodde Valter och Elsa Simonsson. I huset till vänster i bild bodde Bengt och Greta Karlsson. Adressen är Husegärdet. Innan husen byggdes gick det djur och betade här som tillhörde Torpet som låg under Tofta gård.

Båten i förgrunden är den träbåt som jag skrev om tidigare idag, som Emerys håller på och slipar och som ska lackas så att den är klar för ytterligare en sommar.

Vilken gåva!

Det knackade precis på dörren.

Det var Marita i Galthamnen som kom med en hel hög bilder. Från skolan i Svanvik och från brunnen. Underbart!

Jag träffade Marita utanför hennes fina hus igår. Hennes mamma Elsa och min mamma Vera var båda födda 1916. Nu har jag fått många bilder som jag kryper upp i sängen med.
Oh, vad jag ser fram emot att titta på dem!
Det här är en skatt för min bok.
Tack Marita!


Det här är Hus nr 23, Maritas hus.

Vill du köpa min båt?

Är ute och snokar runt i husen för bokens skull.
På vägen hem går jag förbi Emery Simonsson som slipar sin gamla träbåt. Precis som han gör varje år.
- Att du orkar, säger jag.
- Det är inte så jobbigt, säger Emery och skrattar gott. Han skrattar med ett lika fint leende som hans pappa Valter hade.
- Hur gammal är båten, frågar jag.
- Vet inte, blir svaret. Pappa köpte den inne på Torp för 10-15 år sedan. När den är byggd vet jag inte, men någonstans på Orust är det. Den användes till att ta upp ryssjor med. Det fanns ett långt däck därbak, där pappa kunde ligga raklång.

- Ni har så många båtar, konstaterar jag och tänker på Emery och hans två bröder. Behöver ni alla?
- Nej, den här har vi mest när vi går ut med barnbarnen och badar. Vill du köpa den? Det går nästan inte att köpa en sådan här båt längre, säger Emery när han tittar ömt på sin båt.

Maken och jag skulle aldrig klara en sådan här lång och stor båt, det är helt klart.
Det räcker gott att gå ned till Hagen och ta morgondoppet. Maken håller med när jag ringer och "hotar" med att jag nästan köpt en båt.


Emery slipar sin fina gamla träbåt.

Idag är det dags för Tofta

Solen skiner och fåglarna sjunger för oss.
Vi går inte genom campingen idag på morgonpromenaden. Nu är det för många hundar där.
Fullt med folk kom till Stocken camping när det var säsongspremiär igår. Trevligt!
Nu väntar vi bara på att puben öppnar också, så vi kan äta, ta en öl och kanske rent av svänga runt på dansgolvet! Jag ska försöka leta rätt på en bild under dagen, så du kan få se hur det ser ut...

Idag ägnar jag förmiddagen åt kapitlet om Tofta och Falkiska stiftelsen. På torsdag ska Karl-Hugo och jag träffa kyrkoherden i Morlanda församling som enligt statuterna är ordförande i Falkiska stiftelsen. Hoppas han har lust att öppna plånboken lite, så vi får ett välkommet bidrag till tryckningen av Stockenboken.

Läs mer om campingen på http://www.stocken.nu/swedish/index.asp
och om Tofta på http://www.toftagard.se/


Tofta i morgonstund.

Nu påtas det i trädgårdarna

Det fina helgvädret uppmuntrar till arbete i trädgårdarna.
I den mån som husen på Stocken har några trädgårdar vill säga.
Det är mest berg runt husen i alla fall i den äldre delen av samhället.

Personligen tycker jag det är väldigt behändigt när det inte blir så mycket trädgårdsarbete. Jag har visserligen anlagt en liten rabatt, eller vad man nu ska kalla det för utanför huset på Gamla vägen. Lite lökar nedstoppade utan någon egentlig ordning och en vindpinad gran som jag tog som ett skott när vi sålde gården Kockhed i Halleröd på Hisingen, Göteborg för åtta år sedan.

Tack vare bristen på trädgårdar blir det aldrig någon "kamp" här ute på Stocken om vem som har vackrast trädgård.


Eva och Dennis gör fint i trädgården utanför Hus nr 73 på Gamla vägen 9 på Stocken. Det var här som min morbror Helge hade café på 1940-talet.

Dags att fixa med båten

Med lördagens strålande sol och värme kom också flera husägare.
Till exempel våra grannar Egon Johansson och hans son Anders, bosatta i Uddevalla och i Hus nr 9 här på Stocken.
Fint väder att fixa med båten är det också. Snart sjösättning!


Egon och sonen Anders håller på med båten som än så länge står på land.

Ingeborg fattas oss

Det är en underbar dag på Stocken idag. Klarblå himmel och så varmt att man njuter fullt i den sköna vårsolen. Jag satt faktiskt ute och åt lunch. Det var läääänge sedan.

I september var jag hemma hos Ingeborg Gustafsson, 93 år, för att visa några bilder för henne. Vi satt i Ingeborgs kök och mindes tider för länge sedan. Ingeborg var helt klar i huvudet och hon hjälpte mig att identifiera de unga vackra personerna som var på bilderna jag tagit med.
Vi drack kaffe och åt mina nybakade kanelbullar. Ingeborg var klädd i en ljusblå stickad väst och hon var så fin!

Extra mycket betydde det naturligtvis det hon utbrast när jag kom in i hennes kök:

- Vad lik du är Vera!

Ingeborg var född 1917, året efter min mamma Vera. De var mycket nära vänner som unga och det är därför jag fick så bra hjälp av Ingeborg att identifiera ungdomarna på de gamla korten. Några av bilderna tänker jag ha med i min bok om Stocken.

Nu finns inte Ingeborg längre. Hon dog för knappt en månad sedan. I vintras kom hon in på ett hem och sedan ville hon nog inte längre, så som det ofta blir när de gamla får lämna sina hem.

Jag hittade några kort till under vintern som jag hade tänkt visa för Ingeborg. Det går inte längre. Återigen får jag anledning att säga att jag var glad att jag drog igång hus- och människodokumentationen förra året.
Det finns färre och färre som kan berätta om hur det var på Stocken förr i tiden.

Vila i frid, Ingeborg!


Ingeborg var så fin i sin ljusblå stickade väst och vacka grå hår. Pigga ögon och alldeles klar i huvudet berättade hon för mig om ungdomsåren på Stocken.

Årets första blåsippa!

Jag tar en paus i bokarbetet och går på eftermiddagspromenad med Thelma.
Vi tar vägen förbi Tofta och in över Nordängarna, eller Aspelunden som jag brukar kalla det.

Årets första fjäril (citronfjäril, tror jag) flyger förbi och snart ser vi också fina små spröda blåsippor som tittar fram genom fjolårslöven.

Underbart!
(Det gör alls ingenting att Thelma rullar sig i något äckligt och luktar hemskt, eller att jag trampar i gyttja och blir alldeles blöt om fötterna)

Det har mojnat och det blåser inte alls lika mycket längre.
Grannen och jag konstaterar att det är så vårskönt.