Just nu skulle jag vilja sitta här uppe på berget och titta ut över västerhavet och det fina karga landskapet.
Jag skulle fylla lungorna med all den friska och välgörande luft som finns där ute i havsbandet.
Jag skulle behöva det också. För att stilla mig ett ögonblick och inse att en del av det som man går igång på bara är en liten skitgrej som inte ens en gång är värd att mer än gå in i huvudet, ställa till det två sekunder och sedan rusa ut i det icke viktiga igen.
Undrar vad det är som gör att jag tycker så genuint illa om överenskommelser som negligeras och inget betyder. Är man överens om något så håller man det. Eller? Även om det är en liten och till synes mindre viktig grej.
Jag är övertygad om att det lönar sig i längden också. Att vara en människa som man kan lita på.
Min bestämda uppfattning om det här tror jag kommer från mina föräldrar och de förhållanden som de växte upp under. Man måste kunna lita på folk, helt enkelt. Aldrig hörde jag någonsin att pappa bröt ett löfte. När han dog, nyss fyllda 80 år, så hade han levt hela sitt liv efter att om man kommit överens om något så höll man det.
Jag ska hedra hans minne med att fortsätta vara sådan jag också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar