Sune knackar på!

Sune Årman kommer för att köpa en Stockenbok till!
Trevlig tycker jag. Jag skulle gärna berätta vem som ska få boken, men jag vet inte om det är en hemlighet, så jag får hålla tyst.
Och så vill han ha några böcker han köpt tidigare signerade.

Jag har haft några personer här som köpt böcker som de ska ha till julklappar.

Försäljningen har gått bra i sommar och jag är riktigt nöjd.
Nu är det bara cirka ett 100-tal böcker kvar och de kommer nog att gå åt nästa sommar.


Sune Årman, född och bosatt på Stocken.

Vackra att titta på

Jodå, Lennart badar idag också! Fast han inte tror att det är mer än runt 16 grader.
Det är inget för mig.

Det ligger ett dis i luften idag. Rätt blött i markerna och det är bra att ha gamla gympaskor att gå i. Var de nya är vet jag inte. Har tappat bort dem, hur man nu kan tappa bort ett par skor.

Överallt är det bär på buskarna. Slånbär naturligtvis och nypon.
Förr tog man tillvara de här bären, nu tittar jag på dem.

När jag skriver det här är klockan strax innan sju på kvällen och det är +16 grader ute, ungefär lika mycket som i vattnet alltså.
Klippte gräset för sista gången för i år gjorde jag tidigare på dagen. Eller behövs det kanske en gång till?
I så fall får det bli 24 september, för då kommer vi nästa gång. Hörde av kusin Ulf-Göran att drygt 70 personer anmält sig till Höstfesten på Svanvik.
Nästan lika många som lokalen får ta. Det finns ett maxtal på 80 enligt brandmyndigheterna.

Vackra svampar vid Svanvik

Väl framme på Stocken är det skönt att ta en promenad med Thelma.
Vi går den vanliga vägen. Stigen upp mot Svanvik, förbi Tofta, över Nordängarna och genom Aspelunden.

Vi är lika glada båda två över att vara här.

Jag ser inte så många människor utmed promenaden.
Det är gott om bilar vid Toftas vandrarhem, men i husen nere i samhället är det tyst och öde.

Lennart har köpt Stockenröra och det blir väl sista gången i år vi äter det.
Den här helgen är nämligen sista helgen som fiskaffären har öppet.

Vart tog sommaren vägen?

Kusin vitamin!

Vi är några kusiner som träffats på Stocken.
Det där med släkten blir viktigare och viktigare.
På mamma Veras sida är vi Ulf-Göran, Thomas (söner till Gunhild), Berit, Ove, Håkan,Glenn (barn till Gunnar), Monica och jag (döttrar till Vera).
Morbror Helge, det var hans som hade café på Gamla vägen, hade inga barn.

Nästa sommar har Monica lovat att se till att vi alla träffas. Det ser jag fram emot!



Kusinerna Ove, jag, Berit och Monica.

Det är kvinnorna som är viktigast!

Nu har jag blivit intervjuad av min gamla tidning Laholms Tidning.
De var intresserade av Stockenboken och ville skriva om mig, eftersom jag är en laholmare i förskingringen.

Också av denne reporter får jag frågan vad boken handlar om?
Jag tänker på det som; Vad är det jag vill med boken?

Jo, mest av allt beskriva kvinnornas situation och liv på Stocken.
Det har skrivit för lite om kvinnorna, tycker jag. I alla fall kvinnorna i vardagen.
Ändå är det kvinnorna som burit samhällslivet på hemmaplan när männen varit borta månader i sträck.
Kvinnorna fick sköta hemmet, försöka få pengarna att räcka till, vårda äldre anhöriga, fostra barnen, läsa läxor med dem, medla i bråk som kunde blossa upp när livet var kärvt och grannarna bodde så nära på gott och ont, samla ved att elda upp kalla stugor med, hämta och bära in vatten, tömma latrinerna och en massa annat.
Ja, det var kvinnorna som skulle fixa det mesta.
När männen kom hem fick de ofta se till männen också. Så att de inte gjorde av med pengarna de tjänat ihop.

Kvinnorna städade fiske- och fraktbåtarna inför nästa resa, lagade mat och inte minst bakade bröd. Jag minns hur min moster Gunhild bakade travar av bröd som morbror Wille skulle ha med ut på fisket med båten Sverige.


Den här bilden fick tyvärr inte plats i boken. Jag har över 300 bilder i boken, så det gick helt enkelt inte att få med mycket mer. En kostandsfråga också. Det blev dyrt ändå att trycka boken, eftersom det är så många bilder, inte minst färgbilder.
Nåja, den här bilden kom alltså inte med. Den föreställer Jenny Martinsson (f. Johansson 1889-1963). Jenny var gift med Oskar "Snickern" och bodde på Stockeberget.

På temat växa överallt

Visst är det häftigt hur växter och träd anpassar sig efter den karga miljön när det behövs?
Jag älskar att gå runt i trakterna kring Stocken och ta tillvara alla vackra bilder och ögonblick.
Det är så lätt att bara fokusera på havet, eftersom det är det mest påtagliga med Bohusläns kustlinje.
Men som sagt det finns så mycket annat som också är underbart.

Nu njuter vi!
Och samlar kraft inför hösten och den mörka vintern.
Snart är det Höstfest på Svanvik också. Lördag 24 september är kalaset. Det blir räkor, dans och trevligt umgänge. Jag har skänkt en Stockenbok till lotteriet.
Hoppas vi ses då.

Förra året hade vi jättekul på höstfesten. Vi fick bland annat stifta bekantskap med de nya ägarna till "Tildas" på Källevägen 1. Det är Gunnar Schymberg och Helene Wennerström som vi välkomnade till fina Stocken.

Dags att fixa till slånbären

Höst.
Nu får vi ta tillvara det naturen erbjuder.
Precis som förr i tiden.
Moster Gunhild plockade slånbär och gjorde saft och likör. Min pappa John också. Det hände att jag som nygift gjorde likadant. Tog en stor glasburk med de frysta slånbären i botten och hällde på stark dryck.

Så fick det stå ett tag och jäsa och "gotta" till sig.

Jag har också hört äldre stockebor berätta hur de tog de mogna, nattfrysta slånbären, rullade dem i socker och åt.
Det var det godis man hade på den tiden.


Vi växer överallt...

Dags att skörda

Det blev rätt sent i natt efter Anders 40-årsfest på Hälleviksstrand.
Verkligen trevligt!

Därför blev det lite senare morgonpromenad idag.
Vi, Karin, Thelma och jag, gick som vanligt förbi Tofta och genom Nordängarna och Aspelunden.

Nu är det fina äpplen på träden.
Undrar om och hur folk i äldre tider tog hand om äpplena? Det fanns ju inte så mycket att äta här ute i det fattiga fiskesamhället, så det måste ha smakat gott med lite äpple.

Kusin vitamin!

Idag har vi haft kusinträff på Stocken.
Vi var sju av åtta kusiner på pappas sida som träffades; Margaretha, Jan, Ingrid, Reine, Bo, Monica och jag. Det var bara kusin Carina som saknades.

Flera av kusinerna hade tagit med sina barn och barnbarn så vi var en massa folk. Tur att vädret var så fint, annars hade dte blivit svårt om vi skulle varit inne i vår lilla stuga.

Senaste gången vi sågs var hemma på vår gård Kockhed på Hisingen för cirka 15 år sedan, så det var ett tag sedan.
När några av oss sågs för två år sedan var det på begravningen till Rune. Då väcktes tanken att vi kusiner borde ses lite oftare.


Reine och Bosse i bakersta raden. Jag, Ingrid, Margaretha, Jan och Monica längst fram.


Och här är vi alla som var med på kalaset, utom Lennart som tog bilden.

Idag kändes det

Idag, fredag 19 augusti, var dagen det kändes.
Nu kröp hösten in under huden på oss och där tänker den stanna tills 4 november.
För då är det vinter.
Och då sitter vi där och tittar på hur de stora snöflingorna dansar runt i gatlyktan utanför Egons hus på Stockenvägen.

Det knäpper till i fläkten och då vet vi att det blåser minst 10 sekundmeter.