Vilken cool kille!

Finfina killen Tim har varit och hälsat på morfar och mormor. Vilka fina solglasögon han fått! Så ska en cool kille se ut, till exempel när han kör traktor på campingens lekplats.

Om jag blir rik så ska jag köpa moster Hedvigs hus!

Moster Hedvigs hus har bytt ägare. Det låg bara på mäklarens hemsida en liten tid sedan kom stämpeln såld upp. Huset, byggt 1920, är i väldigt fint skick både utvändigt och invändigt och utgångspriset på 4 595 000 kr avskräckte inte. Någon hostade upp summan direkt och förmodligen lite mer för att få det snabbt. Söndagens visning ställdes in.

Moster Hedvigs hus är ett av de vackraste på Stocken, tycker jag. Vi ser det från vårt vardagsrumsfönster. I huset bodde alltså min mammas moster Hedvig. En tant som jag bara minns som gammal. Hon var säkert inte mer än 50 på den tiden, men jag tyckte hon såg väldigt gammal ut.
På sommaren var det fint när vi gick till Hedvigs syrenberså för att mamma och moster skulle dricka kaffe och jag fick saft.
Hedvig hade som alla andra många syskon, det var Gerda, Ida, Irma, Anna-Maria (min mormor) och säkert fler. Det måste väl ha funnits bröder också? Oh, vad jag ångrar att jag inte frågade moster Gunhild mer när hon levde!
Min syster Monica kan ett och annat också. Ett minne fick hon när hon gick in på mäklarens hemsida och kollade huset. Ett av rummen såg utsom förr i tiden.
- Det var en säng vid varje vägg och min kusin Berit och jag låg i varsin säng med ett bord emellan. Moster Hedvig kom och skulle ligga hos oss. Då tog hon ut löständerna och la på bordet.

Det finns mer att berätta om Hedvig och hennes man Adolf, men det gör jag vid ett senare tillfälle. Bland annat ska jag berätta vad huset först byggdes.
Nu ska jag sätta mig i solen! Vädret är underbart!

Kaffekaffetåren den är bra...

Kaffet smakar bäst ute, eller hur?

Att sitta på terassen, prata lite och njuta av att vara tillsammans med släkt och vänner det är en mycket trevlig sysselsättning vi har här på Stocken.

Om vi aldrig tröttnar på varandra, vi som är så många släktingar nära varandra? Nej!

På bilden är det systerson Magnus och hans son Niclas och kusin Thomas som fikar.

Båten är uppe igen!

Den sjunkna båten är uppe ovan vatten igen! Tack vare hjälp av en båt som finns på Stocken just nu för att reparera bryggor som isen tog med sig i vintras. Räddningsbåten har både kran och möjligheter att pumpa läns.
Nu får vi hoppas att båten inte tagit för mycket skada av äventyret, framför allt gäller det väl motorn.

Det är bara så underbart gott!

Årets första makrill!
Direkt från havet, färskare kan det inte bli.
Vi går ned till Emery och han hjälper oss till och med att få den filéad.
- Nu får du lära dig själv, säger Emery till Lennart.
- Ingen idé, säger jag. Han skulle bara massakrera den.
Däremot är Lennart en hejare på att steka fisken. Till äter vi färsk potatis, skirat smör och lingon. Mums!
Kusin Thomas är också ute på Stocken och passar på att få makrill med sig hem.

Oj, oj, oj är det inte kallt???????????

En fantastisk morgon även om det är nordanvind.
Thelma och jag tar den vanliga turen genom Aspelunden.
Lennart möter upp och vi går ned till Hagen. Lennart har inte någon handduk med, men vad spelar det för roll för en viking? Han kastar sig handlöst (nåja, nästan) i det kalla vattnet och känner hur livet strömmar till honom.
Vilken början på denna junidag!

Spökskeppet i hamnen

Gösta kommer förbi nere på vägen.
- Kommer du ihåg bilden som du la ut på din blogg i vintras? Den vackra vinterbilden med båten?
- Ja, säger jag.
- Nu har den sjunkit, säger Gösta. Den ligger under vatten.
- Den fina båten?
- Ja. Den sjönk på kort tid.
- Varför?
- Ja, det vet jag inte riktigt, det kan finnas flera förklaringar. Tillsyn har båten i alla fall inte haft, säger Gösta. Nu måste den upp och motorn borde då direkt i sötvatten för att inte rosta.

Gösta vet vad han talar om. Han har varit på sjön i hela sitt liv. Och han har varit med om förlisning också.

Maken och jag tar kvällspromenaden ned till stora bryggan. Och där ligger båten under vatten. Kusligt.
- Snart kommer det nog upp en död människa, säger maken.
Jag vill gå hem.
Båtar ska inte ligga under vatten.


PS. Kolla i spalten till höger så ser du bilden på båten som jag tog i vintras! En fin båt, eller hur?

Vi tar vägen ned till vattnet...

... och där är det nästan som vanligt, men inte riktigt!

Livet är underbart!

Vi njuter!
Och jag blir så lycklig när jag ser maken. Sitta där i försommarsolen och ha det bra.

Och syrenerna blommar fortfarande!

Kan lycka göra ont?
Finns det i så fall någon mening med det?
Det gjorde ont när jag kom hit idag. Det värkte till i bröstet på mig, riste runt och tårarna rann ned för kinderna. Fast jag egentligen inte ville.
Eller också var det så att det var precis det jag ville, eller i alla fall behövde.
Känslorna behövde komma ut. Ventiler som öppnas.
Jag måste leva ut mina känslor. Stångas med dem, en dag eller två. Så att jag kan gå vidare. Ni vet den där dockan med blytyngd i botten. Hon som är rätt lätt att däcka om man bara har lite snärt i handslaget. Men som snabbt kommer upp på fötter igen. Som säkert både lurar och irriterar. Upp på fötterna igen!

Jag gick landsvägen ned. Från Svanvik mot samhället tillsammans med Thelma. Barbent kändes den kyliga vinden som en väckarklocka. När vägen svänger lite till höger möter havet. Blänkande och jag tänker på "Så skimrande var aldrig havet".

Det är så tårarna kommer. Här ute vid västerhavets strand kommer man inte undan. Känslor är en del av livet. Varje gång du varit borta ska du tas tillbaka in i känslan. Det känns.

När du väl är där igen, så finns inget som är omöjligt.