Vi vaknar till en fin dag

En fin morgon bjuder in oss i dagen.
Vi möter som vanligt en kvinna när vi vandrar uppåt vägen. Annars är det folktomt.

Jag går ofta och tänker hur det var när mamma var barn och ungdom här ute. Då var det många barn i så gott som varje hus. Nu är här bara mycket folk några intensiva veckor på sommaren.

Det är en ljus juninatt!

Gal göken ovanligt länge i år?

Göken gal länge i år.
Eller också är det bara så att jag råkar höra honom. Varje dag. Så länge det varar. Visst, är det väl så att göken bara gal innan ungarna är kläckta? Sedan tystnar han? För det är väl en han? Eller gal honan också? Jag ska ta reda på det där.
Kanske vet du?
Nu, när jag är här hela tiden, kan jag följa dagarnas variation. Hur det är knopp ena dagen, för att vara utslaget dagen efter.
Snart har syrenerna blommat ut. Men de luktar fortfarande.

I min lilla trädgård blommar sedan idag pionen. En buske som jag satte för två år sedan. Du ser den på bilden ovan. Jag köpte den för att jag mindes farmors pion i "Hagen", den lilla trädgärden nedanför huset där utedasset fanns. Hade jag haft modet hade jag frågat de som köpte pappas föräldrahem om jag fick ta en rot, en jag vågade inte. Kanske var det också rätt att passa ned frågan. Bäst är nog om pionen, som gärna lever över flera generationer, får stå ifred där den en gång planterades?
Min pion är mer rosa än farmors. Hennes var blodröd. Min är också tätare, kanske kan man säga mer modern.

Efter en dag med moln och regn på eftermiddagen klarnar det upp nu ikväll. Solen tittar fram och det luktar ljuvligt. All den längtan jorden och växterna bar inom sig kom fram när regnet smekte livet tillbaka.
Vi ska ta kvällspromenaden nu. Sedan sova.

PS.
Jag läser i en faktatext:
Pionen tillhör ett förhållandevis litet släkte med cirka 30 arter vedartade buskar, halvbuskar och örtartade perenner. Den kom förmodligen till Europa på 1600-talet från Orienten.

Bra att Toftas marker sköts

Nu är jag ensam. Maken åkte precis hem till Västerås. Ensam och ensam förresten. Jag har ju Thelma kvar. Någon måste ju vakta över mig...

Vi gick vanliga morgonpromenaden och såg till min glädje att han som arrenderar marken på Tofta tog hand om slåttern. Bra! Läste i Morlanda hembygdsbok V igår om det sista föreståndarparet på Tofta (det är gården du ser på bilden ovan). Anna och Gotthard Andersson kom till Tofta 1939 från Värmland för att tillträda som föreståndarinna respektive brukare av jordbruket. Tofta var ålderdomshem på den tiden och Anna var sjuksköterska. Gotthard var förutom att han var utbildad inom jordbruk också sjukvårdskunnig. I hembygdsboken skriver Rune Tengby att paret var omtyckta av åldringarna och också av personalen. På den tiden fanns det ett 25-tal kor inklusive ungdjur, fem hästar, svin och höns.

Carola är ju ett vanligt konamn och det måste ha funnits en ko också på Tofta som hette Carola. Att jag vet det beror på att min mamma ville döpa mig till Susanne Carola när jag föddes 1955, men det satte min moster Gunhild stopp för.

- Carola är det en ko på Tofta som heter, så det kan tösen inte heta. Inte Sussanne heller för det blir bra Sussie, bestämde moster och mamma Vera löd.
Jag döptes istället till Kerstin Elisabet.

Anna och Gotthard var verksamma på Tofta tills 1957, alltså så länge som ålderdomshemmet fanns kvar. Då var det nya ålderdomshemmet på Ellös klart, där bland annat min farmor och min älskade moster levde sina sista dagar.

Någon bonde finns inte längre på Tofta för nu är det ju vandrarhem. Men marken arrenderas ut och det är bra, för det innebär att den sköts (som du ser på bilden nedan).

Vilka spöken bor här?

Maken kollar film.
Thelma och jag tar kvällspromenaden. Ormegilja (det var här grisarna och hönorna bodde när man fått bort dem från samhället) är mörk och avskräckande. Utan Thelma hade jag inte gått här!
Men vägen är skrämmande vacker, luften uppfriskande och utsikten när vi når berget mot Råön hänförande.
Här vill jag leva. Och här vill jag bo!

Nu är det tyst och stilla.
Söndag och de flesta har gett sig av.
Vi är kvar. Tillsammans med andra som inte måste åka. I viken mitt emot vårt sovrumsfönster ligger fritidsbåten än en natt för ankar. I skydd av bergen blåser det inte. Men utanför farleden är det grov sjö. Svårt att förstå när man är på land. Systersonen berättade att kompis Leif fick vända när han skulle ut och fiska på eftermiddagen. Och då blåser det! Leif vänder inte i första taget!

I solen är det varmt

Vi tar vägen till kusin Ingrid när vi handlat på Ellös. Sitter vid "Fredriks vägg" och har det skönt i sommarsolen. Men bara i solen. Vinden är fortfarande kall.

Vi hyllar Sverige!

Vi tar en liten eftermiddagspromenad med Thelma. Nationaldagen till ära har campingen bara svenska flaggor hissade.
Lennart gör honör.
Gudbarnet Marcus har varit och köpt glass, men verkar inte bry sig lika mycket om den svenska nationaldagen.

Trevligt besök!

Det är bra när folk hälsar på, det gillar vi!

Som när Christer och Anki Lindgren tittar in på väg ut till goda vänner på Hermanö.
Christer och jag arbetade tillsammans på Bohusläningen. Jag försökte värva honom som sportchef till VLT vid ett tillfälle, men Uddevallakär som han är tackade han nej. Synd!
Jag hade gärna arbetat med Christer igen!

Är det sommar, eller?

Klockan är 22.50.
+ 12 varmt (usch det känns som
-12!).
Det blåser 8 sekundmeter från sydväst. Fast det känns som nordanvind.
Vi tar jackorna runt oss lite mer och hälsar på tre gubbar som promenerar i juninatten. En hälsar på Thelma och ser glad ut. De andra två håller sig på sin kant.
Nu tar vi en kopp kaffe och sedan knyter vi oss. Sommar? Ja, kanske. Men inget sommarliv. Än.
En båtlass tappra entusiaster har åkt med båt till "Skottarn" på Gullholmen för att roa sig. Inte vi.