Och syrenerna blommar fortfarande!

Kan lycka göra ont?
Finns det i så fall någon mening med det?
Det gjorde ont när jag kom hit idag. Det värkte till i bröstet på mig, riste runt och tårarna rann ned för kinderna. Fast jag egentligen inte ville.
Eller också var det så att det var precis det jag ville, eller i alla fall behövde.
Känslorna behövde komma ut. Ventiler som öppnas.
Jag måste leva ut mina känslor. Stångas med dem, en dag eller två. Så att jag kan gå vidare. Ni vet den där dockan med blytyngd i botten. Hon som är rätt lätt att däcka om man bara har lite snärt i handslaget. Men som snabbt kommer upp på fötter igen. Som säkert både lurar och irriterar. Upp på fötterna igen!

Jag gick landsvägen ned. Från Svanvik mot samhället tillsammans med Thelma. Barbent kändes den kyliga vinden som en väckarklocka. När vägen svänger lite till höger möter havet. Blänkande och jag tänker på "Så skimrande var aldrig havet".

Det är så tårarna kommer. Här ute vid västerhavets strand kommer man inte undan. Känslor är en del av livet. Varje gång du varit borta ska du tas tillbaka in i känslan. Det känns.

När du väl är där igen, så finns inget som är omöjligt.